Avsked är aldrig lättsamma!

Sorgliga avsked genom livet;
När jag var liten och satt bakåtvänd i vår Volvo Amazon och såg mormor och morfar stå och hålla om varann samtidigt som dom vinkade och vinkade när vi reste från deras lilla stuga på landet utanför Nyköping.
När jag som 17-åring drog in doften av Kjells skinnjacka på stationen i Östersund och han på söndagkvällen lämnade mig och klev på tåget mot Umeå. Tårarna sprutade och jag var otröstlig, när jag ändå plågade mig kvar tills tåget inte längre syntes.
När jag som vuxen såg min moster krama sin syster, min mamma, farväl. Det var så hjärtskärande för jag kände hur dom tänkte; är det här sista gången vi ser varandra.

Idag lämnade vi först äldsta dottern i Göteborg och hon snyftade och grät så att både jag och maken fick ont i hjärtat. Sedan lämnade vi den yngsta, några timmar senare i Borås. Hon var tapper, och hade sällskap av hunden, men det kändes ändå tungt.

Varför är det så? Jag menar, man vill ju faktiskt inte alltid, alltid vara tillsammans med alla människor. Då skulle man säkert gå varandra på nerverna!

"Att skiljas är att dö lite grann" med Streaplers, det var ofta sista dansen i parken när jag var ung.

Ack ja, nu är vi hemma efter en bra helg, som jag berättar mer om i morgon. Nu är det dags för ett glas vin, varma mackor och en dansk serie på tv!