Jag var in till skolassistenten i ett ärende, före första lektionen imorse. En lång, mörk, ung skönhet klev in genom dörren, hon skulle vikariera i hemkunskap. Eftersom den salen ligger nära min, så sa jag att jag kunde visa henne rätt. När vi gick tillsammans över skolgården frågade hon mig om jag inte kände igen henne. Jag tittade lite noggrannare på henne och tyckte det var något bekant i blicken. "Jag gick på den här skolan i högstadiet och hade dig i slöjd, jag heter Melissa, men jag var inte så bra..." För mitt inre såg jag en trött, finnig tjej på 15 år. Hon kom alltid försent, behandlade mig i princip som luft och fick inte mycket gjort, förutom att prata med sina klasskompisar. Och nu var hon så vacker och så öppen och glad. Hon tog studenten i våras. Så roligt att se en sådan förvandling. Fast innan vi skildes sa jag till henne att jag ändå var tacksam för att det inte var i mitt ämne hon skulle vikariera.....
Jag var själv 19 år när jag tog mina första lärarvikariat. Kortare och längre. Som längst ett år på en skola i Skogås, utanför Stockholm. Var inte så stor då, det inser jag nu, inte så många år som skilde en från en niondeklassare! Var inte så strukturerad heller. Minns med fasa när jag lät en klass jobba med textiltryck utan att riktigt ha kontroll. Det slutade med att jag fick ligga på alla fyra och knäskura klassrumsgolvet när dagen var slut. Det var fotspår och stänk av färg lite överallt.
Tack och lov för att man har några år av erfarenhet nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar