Jag fick skynda mig efter jobbet för att hämta barnbarn på dagis.
Barnen var ute och satt på gräsmattan och åt frukt. När jag smög in på gården lämnade Eric gräsmattan och rusade emot mig med öppna armar. Jennifer, som lekte bakom en kulle, såg mig först inte, men när våra blickar möttes, sken hon upp som en sol.
Jag packade ihop filtar och vagnar på hyllor och förråd, satte minstingen i vagnen och tog Erics lilla hand i min och så traskade vi iväg mot biblioteket.
På vägen dit, skulle det klättras upp på stenar, balanseras på trottoarkanter, springas nerför grässlänter. Vi såg en bil som sov, vi plockade kottar och kastade långt, vi sjöng om bussarna som passerade, vi fantiserade om vad man kan handla i Konsum som vi passerade. När vi tillslut nådde biblioteket var det dessvärre stängt. -Lås upp med nyckel, tyckte Eric, men jag förklarade att det inte gick och så styrde vi kosan mot lekplatsen istället.
Där hann vi leka en dryg halvtimme innan mamman mötte upp från sin skola. Vi språkades och lekte till Eric tvärt blev bajsnödig och mamman fick skynda sig hem med båda barnen. Själv gick jag mot cykeln och trampade hem för att laga mat.
Tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har möjlighet att få träffa mina barnbarn så pass ofta. Att jag får se dom växa och utvecklas och att jag är en naturlig del av deras liv, att jag kan vara till hjälp.
Det bara är så mycket kärlek!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar