I snigelfart!

Det här har varit den segaste dagen på evigheter!! Studiedag. Förmiddagen gick vi igenom och diskuterade likabehandlingsplanen. Lunch. Eftermiddagen gick vi igenom och disuterade elevhälsoplanen. Vi satt i smågrupper. När klockan äntligen började närma sig 14, kändes som den plötsligt stannande. Jag satt i soffan i personalrummet så jag såg klockan på väggen mot köket. Varje minut klickar det liksom till när visaren flyttar sig. Det var första gången som jag överhuvudtaget reflekterade över det ljudet. Det liksom skar till i kroppen för varje minut som hoppade fram. Jag kunde inte koncentrera mig på diskussionerna. Vid halvtre fick jag äntligen resa mig för att gå upp i klassrummet och packa upp varor som kommit under dagen. Anledningen till min frustration var två; 1, Maken skulle till ögonmottagningen. 2, Äldsta dottern skulle köra upp. Bägge dessa händelser började kl 14. Jag skickade sms till maken strax efter halvtre. Han satt och väntade på undersökning med droppar i bägge ögonen som gjorde att han knappt såg något. Han lovade höra av sig när han visste något. Kvart över tre skickade jag sms till dottern: " Jag får snart ett nervöst sammanbrott, ring så fort du kan!" En minut senare ringde hon. YES! DET GICK VÄGEN!! Underbart, en sten lättade från mitt bröst. Två timmar senare fick jag kontakt med maken. Han såg fortfarande suddigt, pga ögondropparna. Näthinnan verkade ok, trycket i ögonen var bra, anledningen till "blixtarna" är en början till ögonkroppsavstötning. Han ska akta sig för slag mot ögat, inte gnugga i ögonen och ta det lite lugnt ett tag. Återbesök om ett tag. TACK OCH LOV!! Kände mig nästan euforisk på kvällen. Vi åkte och köpte stenugnsbakad pizza och korkade upp en flaska vin för att fira. STOR tacksamhet känner jag ikväll!!!