Livet är sårbart

Var rädda om varandra och inse att värna om nuet tillsammans.
Jag var nog lite smågrinig vid frukostbordet idag, maken skulle åka och jobba en sväng idag också och sen gå på fotboll. Inte för att jag sa det åt honom, men jag tyckte väl att vi kanske skulle ha hittat på något ihop när vi nu är lediga tillsammans. Nej jag är tyvärr dålig på det där med att säja rakt ut, istället blir jag tyst och går och tjurar inombords-lite martyr är jag nog tyvärr!
Efter frukost satte jag mej att skriva veckomatsedel och inköpslista och så tog jag bilen till Ica Maxi för att handla.
När jag stod och plockade ner paprika i en påse kom en man och petade mej lite åt sidan, eftersom han ville se kilopriset som jag skymde. Det visade sej att det var en gammal bekant och vi skrattade högt åt hur han gick och tafsade på damer vid grönsaksdisken. Vi var ett gäng familjer som umgicks ganska mycket när våra pojkar var små och jämngamla med deras barn. Förrförra sommaren var vi hos dom på en stor fest med gamla bekanta, annars ses hans fru och jag ofta på Friskis&Svettis och det är alltid så roligt att prata med henne, hon är en riktig energispruta, alltid glad och skojfrisk! Men nu slog det mej att det faktiskt var väldigt länge sedan vi sågs. Han var brunbränd och fräsch, kom direkt från Åre-hela familjen är skidentusiaster. Jag var ju också lite brunbränd så han frågade var jag varit, så vi stod där och småpratade ett tag, men plötsligt säjer han; "-Du vet att Anette är död va?!"
Det var som om allt blod försvann ur mitt huvud och jag fick lov att ta tag i kundvagnen. Hans fru Anette dog i september i sviterna efter en elakartad hjärntumör som dök upp ungefär ett år tidigare. Hon hade haft humöret uppe fram till början på sommaren, men sedan var det bara svart, elände och väldigt, väldigt dåligt. Äldsta dottern har det jobbigast, för honom går det upp och ner, men livet går vidare. Jag gav honom en hård kram och våra vägar skildes åt. Men jag var som i chock och kunde knappt fortsätta handla, tårarna rann och jag hade svårt att läsa notan. Vid apelsinerna korsades våra vägar igen, och han tröstade mej med en smekning på armen och med orden -Jag var sjuksköterska åt henne den sista tiden, och det var faktiskt en lättnad med döden.
Jag kom hem med mina varor och drog vidare på ett skivstångspass.
Skämdes över mitt beteende imorse och tänkte att detta var en spark på mej-låt bli att gnälla över små skitsaker, se till att vårda dina relationer-för vi vet aldrig hur länge vi har dom. Livet är sårbart!