För ett par veckor sedan upptäckte jag att mitt nuvarande pass går ut i slutet av Mars månad. Jag bokade in mig för att fixa ett nytt. Blev överraskad att det fanns tider så snabbt! När jag skulle hitta tid till det förra var det helt fullt i Uppsala inom överskådlig tid, så jag fick lov att ta mig till Västerås. Det var då jag skulle fylla 60 och hade en "överrasknings-resa" på lut. Men nu, fem år senare, gick det alltså betydligt snabbare!
Fem år, sätter sina spår. Jag skulle "piffa till mig" så jag fräschade upp håret med torrschampo, täckte mörka ringar under ögonen med concealer, strök lite solpuder över det gråbleka ansiktet och hade till och med läpp-penna och läppstift på läpparna innan jag cyklade ner till polishuset. När det var min tid fick jag gå in i ett litet bås med draperi, identifiera mig med körkort, mäta mig, skriva en namnteckning och lämna fingeravtryck och så ta foto. Jag ordnade anletsdragen och kameran knäppte av. Fick lov att ta om det, då jag tittat för högt upp. När jag betalat visade hon en bild på resultatet. Jag stirrade tillbaka på den sura, trötta tanten och trodde för en sekund att det var en bild på min gamla trötta mamma, men sen gick det upp för mig att det var jag. DET VAR JAG!! Hur kunde det vara möjligt??? Så där ser jag inte ut när jag tittar mig i spegeln på morgnarna. -Herregud vad gammal jag ser ut, utbrast jag till polisen bakom disken, och hon skrattade bara till och sa att det skulle ta en vecka att få färdigt passet.
Jag tror att jag var lite i chock och sorg när jag cyklade hem för att ta ut lilla vovven på eftermiddagspromenad. Hon gick långsamt, långsamt idag och jag sa högt till henne; - Ja du Majsan, det är du och jag. Två gamla tanter som promenerar här. Men är vi verkligen så sura och trötta?? Jag som känner mig så glad och full av liv!!
Jo, jag vet att jag är äldre. Redan efter 50 år tyckte jag att det gick lite fortare med åldrandet utseendemässigt, och efter 60 var det tydligt märkbart. Det är ju bara att acceptera! Men varför i all sin dagar, måste man se allvarlig ut i ett pass? Det gör faktiskt att bekymmers-rynkan mellan ögonen blir mer markant och de nasolabiala vecken från näsvingarna mot mungiporna ser djupare ut, och dessutom får mungiporna att peka nedåt, så man ser riktigt sur ut. Fast man bara är allvarlig. Det är inte rättvist. Jag menar, om man finge skratta, skulle man visserligen vara rynkig, men skratt-rynkor är så mycket trevligare!!
På körkortsfotot till höger är jag 42 år. På passfotot till vänster är jag 60 år. På det foto jag tog idag, ser jag ut som 80 +. Och visst måste åren sätta spår. Men varför så skoningslöst??
När lilla vovven och jag så småningom närmade oss hemmet igen, så ryckte jag upp mig en smula och tänkte; -Ok, gå här och sura då, men då blir du ju den där surtanten. Om du istället ler och visar upp dina skratt-rynkor så känns det garanterat bättre! Och där har jag landat just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar