Jag är inte missunnsam....

Bara en liten smula avundsjuk!

Detta efter att ha suttit och gått igenom alla numren av tidningen Lantliv från 2022. En tidning som äldsta dottern fick som prenumeration i födelsedagspresent förra året. Tyckte hon var rätt målgrupp, då hon flyttat till ett lantligt gammalt hus.

Och nu har jag suttit och suktat. Alltså det finns så många fantastiska hus med charm och karaktär. Med mysfaktor och snickarglädje. Med utsikter och kakelugnar. Med stora lantkök och spröjsade fönster. Med verandor och trädgårdar med växthus.

Och nu är jag nästan allergisk av uttryck som; Här kan vi bara vara. Här får barnen en idyllisk uppväxt. Här har finns plats för hela stora familjen. Här står tiden still. Osv i all oändlighet.

Och så är det bilder på par med några småbarn som lyckligt ler mot kameran, gärna en hund som snällt ligger vid deras fötter. Oklanderligt klädda. Inte en smutsfläck på barnen, inga leksaker framme, inga hundhår på golvet, bara perfekt, perfekt.

Alltså det där är ju inte sant! Det fattar ju jag, (gamla människan), men låter mig ändå förföras och avundsjukt sukta; varför är det inte mitt?

Har ju ändå turen att ha en dotter och svärson som har just ett dylikt hus, som jag får besöka då och då. Imorgon eftermiddag ska jag ta tåget tillbaka till Uppsala och vårt 70-talsradhus. Framförallt tillbaka hem till maken, det blir trevligt, även utan glasveranda, kakelugn, stort lantkök eller snickarglädje. Och det bästa av allt tror jag blir att slippa de isiga hundpromenaderna med halkrisk. 

Häromdagen var en bil som parkerade framför mig på gatan. En man i 45-årsåldern klev ur och drog försiktigt fötterna längs med den isiga gatan mot sitt hus samtidigt som han ropade till mig; -Man går som en pensionär!  Visste inte riktigt vad jag skulle svara, kände jag mig möjligen en smula ålderskränkt, eller skulle jag tolka det som att han inte trodde att jag var pensionär, han syftade ju på sig själv.... Ropade bara tillbaka; -Ja det är ett hemskt underlag, gå försiktigt.