En gammal hind

Hjortar är vackra djur. Men just idag hade jag tinat ett kg hjort-färs som skulle bli bas i en lasagne, så det vackra kändes nästan lite makabert att tänka på. 

Jag tyckte att det luktade lite skumt, när jag öppnade påsen, men jag hade smör i stekpannan och la i färsen när det började bubbla. 

Sen trodde jag att jag skulle spy! Det var en lukt som inte går att sätta ord på. Inte som att det var härsket och dåligt, men det var en kväljande, stickande doft som gjorde att jag tappade all aptit för mat. Även dottern, som visserligen var trött och ganska bakis efter lördagskvällens festande, grimaserade och vände i köksdörren. 

Jag ringde min kusin, som är en erfaren jägare. Han sa direkt; -Du har förmodligen fått tag på kött från en gammal hind. Det är ätbart men inte särskilt aptitligt. 

En som däremot tyckte att det doftade alldeles ljuvligt, det var lilla vovven som satt så sött nedanför spisen och vädrade.

Jag frågade min kusin och jag kunde ge det till hunden, och han (som visserligen inte är någon hundfantast) hävdade att "om det är otjänligt, så äter inte hunden det".

Den genomstekta färsen åkte ut på kylning på altanen. Nu, några timmar senare, har lilla vovven fått en halv dl blandat med sitt torrfoder, och hon glufsade i sig allt på nolltid. Vi får väl se hur magen blir.

Själv har jag bestämt att vi ska äta en vegetarisk svamprisotto till middag. Fick avsmak för kött för resten av den här dagen!

I går hade vi middagsgäster och kvällen förlöpte med en rykande het fisksoppa, en ljuvligt smörig chardonnay och goda samtal.

Det roar mig att tänka på om en annan skulle lukta likt den gamla hinden, för en kannibal.....

Ibland är det konstigt, vilka vägar ens tankar för en!