En äventyrare - en hemmagris!

Igår var maken på möte med skridskoledarna. Det skulle bestämmas om nybörjarkursen som ska hållas efter Trettonhelgen. När han kom hem därifrån var han som ett barn på julafton! Han och en annan ledare hade bestämt att resa till  Nedalshytta i Norge, se bild, (i höjd med svenska Sylarna) för att få åka skridskor. Där skulle vara fina isar och nästan ingen snö! En nätt bilresa på 7-8 timmar.

Så i morse gick alarmet 04.45. 

Jag, som ibland kan vara en orolig själ, kunde inte somna om, utan gick upp och sällskapade maken i de sista pack-bestyren.

I min värld, så var detta galet, att åka så långt när man inte vet om ens nyläkta hälsena håller. Fysioterapeuten har förvarnat om att maken bör ta det lugnt med skridskorna denna säsong.....

Nu har jag alldeles nyss pratat med honom. Resan gick bra och dom hade redan hunnit vara ute på isen ett par timmar, vilket känts bra. Nu satt dom, bara dom två, i den här stora anläggningen, som inte var uppvärmd. Dom har tänt en braskamin och ska äta mat. Det finns elspis och lyse, men inget rinnande vatten eller avlopp, bara utedass. Men han var (som vanligt) vid gott mod, om än en smula trött efter tidig uppgång och lång körning. 

Jag önskar honom allt gott och hoppas att hälsenan håller och att dom får uppleva makalösa isar och fin natur i fint väder.

Själv har jag suttit på "min kammare" och tillverkat placeringskort till nästa veckans kommande middagsbjudningar. Jag har stickat små, små julsockor och idag har jag fäst alla trådar och pimpat dom med knappar, hängen, hjärtan och namn. Mer äventyrlig än så har inte jag varit. Men ibland är det fullt tillräckligt!