Idag har jag fått se fantastiska bilder från makens äventyr i Norge. Han har verkligen befunnit sig mitt ute i vildmarken. Vatten har man fått genom att hugga en vak. Torrdass. Värma huset genom att elda. Sjöarna har man fått tagit sig till på smala, slingriga grusvägar, långa sträckor runt fjällen. Ingen mobiltäckning. Men ack så vackert! Hård, slät kärnis i strålande sol med ståtliga Sylarna som en kuliss i bakgrunden. Även bilder där dimman liksom rullat ned över fjällsluttningarna och lagt sig som ett lock över sjöarna. Och så har man åkt på reglerade dammar där vattnet tömts och isen liksom sjunkit ner så att det bildar backar från strandkanten och ner på ytan. En vit regnbåge. Rimfrostpyntade träd. Fantastiskt vackert!
Och var kommer skriet in då, kanske du tänker? Tja, inte skrek maken direkt, bara jag, fast inom mig. När han kom hem vid 23-tiden igår haltade han betänkligt och grinade illa när han skulle ta sig uppför trappan. Han hade ramlat och slagit i höften strax innan hemfärden. Nu hugger det som kniv-stick av smärta. Idag har han mest suttit still, och förflyttat sig korta sträckor. När jag vill hämta något åt honom så tjatar han om att; -Nej jag måste röra på mig, det är bara bra, det här håller på att bli bättre. Det är väl där mitt inre skri kommer smygandes, av den enorma envishet som han besitter, min käre make. Och jag känner honom ju, så egentligen vet jag att det inget är att hetsa upp sig över, bara låta honom hållas-och behålla skriet inom mig. Tänka på något annat helt enkelt.
Det här t ex! Kom i min brevlåda idag. En bekräftelse på min middagsinbjudan från min otroligt kreativa fd kollega och träslöjdslärare. På onsdag kommer det hit ett gäng från skolan. Idag har jag skrivit nota och planerat. Det får jag fokusera på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar