Blott en dag, ett ögonblick i sänder.....

 I morse klädde jag mig i två olika "outfits", tog foton och skickade till mina döttrar, med en fråga om råd för vad som skulle vara mest klädsamt när jag idag skulle på begravning.

Innan dom hann svara, så hade jag bestämt mig på egen hand. 

Det lustiga var att båda döttrarna efter en stund svarade att dom tyckte att jag skulle bära det jag själv bestämt mig för att inte ha.......  När jag sen skrev det till mina döttrar, så skrev den äldsta; -Ja, du ska väl ha det som du "känner dig bekväm" i -som du brukar säga-.....

Jag grunnade på det där, när jag sen gick på hundpromenaden. Precis så säger jag alltid, när döttrarna frågar om råd. Ha det som är bekvämast. Det är väl ett resonerande som kommit med åldern. När man inser att inget klädesplagg i världen, hur snyggt det än är, är värt uppoffringar. T ex att man alltid ska hålla koll på att inte brösten hoppar ur om man ska dansa, att man måste hålla in magen hela tiden även om man ätit en god middag, att man kan gå utan att få ont i fötterna eller snubblar fram på för höga klackar. Det är inte värt det. Tänker lite att om man inte är bekväm i det man bär, så syns det i ens ansikte och då är man i alla fall inte sin fulla potential!

Sen tänkte jag att det nog är dags för mig att göra en ordentlig garderobsrensning, då där hänger en del kläder som just bara hänger, för att jag inte är bekväm att bära dem. Och att det då är skit samma om jag bara använt dom en enda gång. Hur länge jag än sparar dom så kommer dom ändå aldrig att bli något annorlunda än just obekväma! Det kanske får bli mitt allra första projekt när jag nästa år tänker sluta jobba!

Och på begravning har jag varit. En väldigt annorlunda och märklig kyrklig akt, som sedan övergick i en alldeles väldigt fin och värdig eftermiddagstillställning på en ljuvlig plats vid Mälarens kluckande vatten och med vindens sus i trädkronorna.

Och det kändes som han fanns med oss där, Stig, min systers kärlek och trolovade som lämnat oss.