När man tar upp en 7-månaders liten människa efter middagsslummern i vagnen och får två knubbiga armar runt sin hals, en mjuk kind mot sin kind och en blöt puss på hakan-då är det lätt att känna sig älskad.
Och jag tänkte på livet/kroppen, på utsida och insida.
En sommarkropp ska ha; fräknar, solbränna, solblekt hår, myggbett, broms-bett, skavsår, blåmärken, märken efter bränn-nässlor, "riv-buskar" eller katt-klor.
Jag har allt det där utom fräknar och katt-klor. Istället har jag en massa sol-eksem......
Jag la i förrgår upp en ny profil-bild på Facebook och fick en massa "likes", och det var såklart trevligt. Men det viktiga är ju egentligen hur man är på insidan. Det yttre är ju bara ett "skal"som inte betyder något. Eller, det gör det ju, man bryr sig ju ändå om hur man ser ut. Man vill göra ett gott intryck. Sen vad det betyder?
Min mamma sa alltid (som hennes mamma sagt till henne) att man ska vara "hel och ren", det var det viktigaste! Men "hel" är ju omodernt nuförtiden när alla människor går med hål på knäna. Vilket jag för övrigt tycker är det fulast som finns..... Måhända ett ålderstecken.
Ett annat ålderstecken är ju att man slutar bry sig. Jag kan gå osminkad, med glasögon, i fula kläder - ute bland folk. Det var otänkbart för 10-15 år sedan!
Men jag tycker fortfarande att det är väldigt fult med sladdrig putmage, hängbröst, grå utväxt, kalkon-hals, mörka ringar under ögonen och nedåtgående mungipor.
Att jag sen kanske måste förlika mig med de faktum att alla attribut börjar befinna sig på min kropp, det är som det är.
Och vart vill jag egentligen komma med detta resonemang? Ingen aning.
Mer än att jag faktiskt tycker att insidan är det allra, allra viktigaste!
Och nu ska jag krypa till sängs, för sömn gör underverk med ens insida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar