Det finns ett nu!

Solrosorna sträcker stolt på sig vid Berthåga kyrkogård.
Säden på fälten är bärgad, åkrarna ligger grå-beigt kala.
Studenterna börjar fylla Flogsta och 22-vrålet ekar högre för varje dag.
Eleverna fyllde skolan med skratt och ängsliga blickar idag.
När solen sjunkit nedanför horisonten 20.30 blir det snabbt mörkt, lamporna längs elljusspåret tänds.
Rönnbärsträden dignar av röda bärklasar, månne den kommande vintern blir bister?

Allt tecken på att sensommaren är här.

Men....

.....jag hällde ändå upp varsitt glas vin till köttfärsbiffarna ikväll.
Och jag behövde bara en poncho över den tunna blusen, när jag tog lilla vovven på en kvällspromenad i solnedgången.
Jag tog in en utslagen ros och la i min rosengömma.

Och jag läser Sofia Sievertsdotter;

Det finns en tid då hela livet kommer att ligga bakom mig. Månen kommer att leta efter mig om nätterna, solen kommer att värma upp andra hjärtan, för mina dagar är till ända. Mitt minne kommer att bevaras i trädens sus, i havets ebb och flod, på ängar och öppna fält.
Det finns ett nu. Tiden står hand i hand runtomkring oss, ramar in smärtpunkter och innerlighet. Månen och solen missar ingenting, träden är tysta vittnen inför det liv som just nu rullas ut framför och inuti oss. Varje dag vill bära oss på sina axlar, lyfta oss så högt att vi kan se vår egen horisont.