En liten, liten hund i en stor, stor skog!
Idag har vi plockat blåbär.
Lilla vovven var så försiktig och nästan rädd i skogen. Jag släppte henne men hon ville inte gå ur synhåll, utan höll sig nära oss. Dvs så nära som hon kunde utan att behöva gå igenom blåbärsriset, bara hålla sig på mossan.
Och det är klart, är man liten så kan det stora verka skrämmande.
Själv känner jag mig inte speciellt liten, har gått upp en del i vikt i sommar, och framförallt ändrat i omfång, eftersom det där med träning helt kommit av sig pga rygg och knän.
Och det är också skrämmande....
Jag gick nyss ut i trädgården för att svalka mig (har bakat och hållit på i köket hela kvällen), och när jag stod där i skymningen och tittade upp mot de molntäckta himlavalvet så kände jag mig liten. Jag mot världen.
Jag tänkte på drömmar och mål, åtaganden och måsten, oförutsedda händelser och planerade. Jag tänkte på tiden som rinner ifrån oss som sand i ett timglas. Jag tänkte på att av min sommarledighet så återstår bara en enda vecka.
Och jag tänkte;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar