Den här snirkliga handstilen, skriven med bläckpenna i en anteckningsbok med gröna pärmar, tillhör min mormor Tekla Josefina, född 1891.
Den här dagboken plockade min kusin fram i lördags, när jag och min syster besökte Sannerby gård i Södermanland.
Hon beskrev sin barn- och ungdom ganska utförligt. Lite kort när hon träffade sin livskamrat Erik och sedan hur hon fick sina fyra barn, varav den första dog redan som spädbarn. Hon beskrev det hårda arbetet med jordbruket, de olika hemmen och människorna i sin omgivning. Ett liv så annorlunda vårt, en tid så annorlunda vår, och ändå känns det inte som så längesedan. Hur hon ändå kunde hitta glädjeämnen i det lilla, framförallt genom barn och vänner. Hon slutade i princip skriva 1962 när äldste sonen dog av en hjärtinfarkt ute på åkern, mitt under höskörden. Det blev alltför tungt.
På bilden ovan finns ett så vackert uttryck. Min mormor skulle lära sig väva, men det var svårt och hade inte blivit så bra. Fru Eriksson hade fått rätta till och hjälpa henne flera gånger på en dag. "Men hon var alltid lika lugn, och det var ju tur för mig, som aldrig haft ont utav tårar"
Jag minns min mormor mycket väl, jag var 21 år när hon dog. Jag vet att hon var känslig och försiktig, aldrig gjorde något väsen av sig eller höjde rösten, och att hon hade lätt till tårar.
Kanske är det från henne jag ärvt den biten. Jag har heller aldrig haft ont utav tårar.
Däremot kan jag tycka att jag är lite väl lätt-rörd ibland!
Ikväll satt dottern och jag och åt varma mackor framför ett program där kvinnor provar ut sin brudklänning. Det är ett amerikanskt program med mycket överdrifter och hysteri. När man hittat sin rätta klänning ska man skrika; -Say YES to the dress!
Vem grät när hon tittade på det programmet........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar