Långt ifrån mig...

Jag satt på en stol. i vinbärsbusken på förmiddagen idag och ömsom skrattade högt och ömsom grät.
Om någon granne sett eller hört, måste hon/han trott att jag blivit tokig.

Jag plockade av de sista svarta vinbären, samtidigt som jag lyssnade på Sommar i P1 med Marie Nilsson Lind, och jag blev så berörd. Jag tänker på alla som dras med psykisk ohälsa, så oerhört tragiskt, på det här livet som vi fått, att inte kunna njuta och ta till vara det.

Själv njuter jag i fulla drag, och enda smolket i bägaren är väl att min tid krymper. Jag vill ju inte missa något!

Av vinbären kokade jag sylt. Sen gräddade jag våfflor och  bjöd in sonhustru och barnbarn till lunch.

Psykisk ohälsa, depression eller nedstämdhet, är långt ifrån mig, och det är jag så tacksam för. Jag tror inte heller jag är den sort av människa som blir sönder-stressad eller utbränd.

Jag läser Karin Boye;

"När morgonens sol genom rutan smyger, glad och försiktig likt ett barn som vill överraska tidigt en festlig dag. Då sträcker jag full av växande jubel öppna famnen mot stundande dag, ty dagen är du, solen är du, och våren är du. Hela det vackra, väntande livet är du."