Sommarens sista campari

Låt mig få låtsas att jag fortfarande har sommarlov!
Jag sitter ute på altanen. Nyduschad med ett glas campari. Tvätten svajar på torklinan, solens bleka strålar orkar knappt in på tomten, det är bara 16 grader i luften, men med en fleeetröja på och varma vovven vid mina fötter, så är det rätt ok. Någon granne grillar, jag känner doften kittla mina näsborrar. Från höghusen strömmar skön salsamusik, det är kanske nollning på gång, studenterna har invaderat stan igen. Några barn leker på ängen och deras skratt får mig att le. Det är lite sommarkänsla, och jag låtsas att jag fortfarande har sommarlov!
Vi har varit ute på en långpromenad, lagotton och jag. Han har sovit här natten som var, tillsammans med yngsta barnbarnet, som vi passade när föräldrarna var bjudna på fest. Jag behåller hunden till imorgon. Om mitt schema håller, slutar jag kl 13 på måndagar. Då har jag lovat passa hunden och ta ut honom på en rejäl långpromenad innan jag går och hämtar barnbarnet på dagis.

Men nog vet jag att sommaren sjunger på sista versen, nog vet jag att jobbet är i gång. Jag har minsann redan planerat för morgondagens lektioner och i går bilade döttrarna söderut, nu till veckan drar deras terminer igång.
Huset hann dock inte kännas tomt, eftersom barnbarnet och lagotton kom precis efter att döttrarna åkt.

Och ska jag tänka på något positivt så gillar jag faktiskt söndagsmiddagarna. Jag tänder mycket ljus runt om i huset, jag lagar en god middag, vi dricker vin och avslutar dagen framför teven. Två riktigt bra serier startade förra söndagen.

Sommarens sista campari smakade gott och vemodigt!