Må jag aldrig göra om det!

Fast just idag kände jag mig inte ett dugg stolt, utan bara besviken på mig själv!!

Äldste sonen kom över för att återlämna en takbox. Vi lyfte av den och hängde upp den i garaget, och sen följde han med in och satt och pratade ett slag. Han var lite uttråkad och less, ingen aktivitet inbokad under helgen, och med ett litet barn och en hund kan det vara svårt att göra vad som helst.
Då skrattade jag åt hans nedstämda uppsyn och tyckte nog att det var ett i-landsproblem.

När han åkt, fick jag en flashback! Jag själv, under småbarnsåren, trött, less, låst. Beklagade mig för mamma, och hon skrattade åt mig!!!  Jag blev verkligen förnedrad! Må vara att det är ett i-landsproblem, men just då, och av min egen mor, ville jag bara ha lite medkänsla och tröst! Inga pekpinnar eller predikningar om vad jag skulle ta mig till.

Och så gör jag precis som hon idag!!

När sonen sedan ringde och tackade jag till min middagsinbjudning, då bad jag om ursäkt, och förklarade varför.
Han förstod inte vad jag menade, och när jag förklarade, påstod han att han inte ens tänkt på att jag skrattat.

Så kan det väl också vara. Vi har alla olika utgångspunkter. Men för mig kändes det hemskt att upptäcka att jag upprepade beteendet som jag tyckt så illa om!

Må jag aldrig göra om det!