Det som inte dödar, härdar, sägs det.
Men jag ska ta det från början;
Maken, yngsta dottern, hennes pojkvän och jag tog färjan från Grisslehamn till Eckerö.
Till Åland!
Vi hyrde en liten stuga och fick tre dagar med sol, bad, lite kajaking, kortspel och umgänge!
När dottern och pojkvännen for tillbaka med färjan på onsdagen, kom våra goda vänner och vi bilade till Bomarsund och la i kajakerna för att bege oss på en tre dagars kajakfärd.
Väderprognosen var ok, med sol och 6 sekundmeter vind, uppåt 10 i byarna, men vi la upp turen så att vi kunde gå så mycket som möjligt i lä, Vårdö runt.
Andra natten hällregnade det, så vi bokade en stuga på Sandö Sunds camping.
Bilderna visar på vackra vyer, blanka vatten och magiskt ljus. Jag ÄLSKAR verkligen att paddla.
MEN, eftermiddagen och dagen efter (som jag inte har några bilder från, det var liksom inte läge att fotografera) fick jag känna på hur paddling också kan vara!
Det blåste kuling och i byarna än mer! Vi hade först sidvind och jag orkade helt enkelt inte hålla kursen utan drev, trots att jag tog i för kung och fosterland, helt åt fel håll. Det var vågor som stänkte över kajaken. Jag var arg och svor så det osade och tog i allt vad jag orkade. Jag var rädd, armarna värkte. Vid en öppen överfart, fäste maken en lina från sin kajak till min, för att jag skulle kunna hålla kurs. Det var två meter emellan oss, och jag tittade hela tiden på linan och paddlade för allt vad jag orkade. Överfarten var 900 meter och vi skulle passera en farled. Det blåste hårt, vita gäss, upp för en våg, ner i en vågdal. Det stänkte saltvatten över mig och kajaken, men jag tittade blint på linan och följde min trygghet i livet!
DÅ BRAST LINAN!
Jag tjöt och tokgrinade och tänkte att; nu drunknar jag. Såg scener ur filmen Dunkirk framför mig, hur soldaterna kämpar för sitt liv i vattnet. Men jag kom över. Helskinnad. Och jag fick känna mig trygg i makens famn igen. Han är min livlina, även om den brast just då!
Lördag eftermiddag kom vi tillbaka till Bomarsund, packade ihop och bilade till Eckerö färjeläge. Innan vi steg på färjan gick vi in på Postmuseum och såg en konstutställning. Regn och blåst piskade mot fönstret. Tittar man noga, ser man våra vänners bil, med kajaker på färjan, genom fönstret.
Det blev smörgåsbord på vägen tillbaka!
Och nu har maken precis kommit hem från Sirius-AIK-matchen och vi ska äta lasagne och nybakat bröd och dricka rödvin.
Imorgon börjar han jobba!
Jag känner mig ändå stolt över att ha vågat och klarat av något som jag aldrig trott mig om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar