Det vilar en skönhet i det som är förgängligt

Kvällen är lite småkall, men doftar av nyslaget gräs och himlen är magiskt ljus och vacker i rosa-blå-grå nyanser. Det är årets längsta dag. Solen gick ned 22.15, medan jag och lilla vovven promenerade runt fågeldammarna. Där i det spegelblanka vattnet låg hela himlen och några svarta doppingar guppade majestätiskt på vattenytan, i allt det där rosa-blå-grå!

Det vilar ett vemod över sommarsolståndet. Nu vänder det igen, det blir inte ljusare än så här.
Dum känsla, eftersom sommaren bara börjat.
Kanske kom den sig av att jag idag upptäckte hur gråhårig jag plötsligt blivit......
"Ramlade" in i en provhytt med tre sommarklänningar som var på rea. När jag stod där och provade och såg mig från alla håll och kanter upptäckte jag hur halva bakhuvudet blivit grått. Det blev nästan en smärre chock!! Jag har tidigare bara haft några enstaka strån här och där, hur kunde förvandlingen ske så snabbt?!
Några klänningar blev det inte, dom såg snygga ut på galgen, men på mig liknade dom mera nattlinnen.
Nej, jag cyklade hem och satte upp håret i en knut, för att dölja det grå partiet! Sen tog jag stora vovven (som var på besök på eftermiddagen) och gick på en långpromenad och plockade en bukett rödklöver och vitmåra.
När jag kom hem satt jag i trädgården och band min gräskrona.

Den torkar och blir gul vartefter sommaren går, men det vilar en skönhet i det som är förgängligt.

Kanske är det så även med ljuset och med åren som går?!

Fast jag vill inte ha grått hår.....