Det fanns en tid, då jag var ung och gick i skolan, som jag minns att jag kunde önska mig lite sjuk, bara för att få vara hemma.
Så tänker jag inte längre. För när man nuförtiden blir sjuk, så är man hemma bara om det verkligen behövs, och då är man riktigt sjuk, så att man inte orkar något annat än att just ligga och vara sjuk. Och det blir verkligen lite trist i längden. Nu har jag, tack och lov, den förmånen att jag kan sova bort det mesta av tiden, och det gör dels att tiden går utan att man tänker på det, och dels inbillar jag mig att sömn läker.
Men igår eftermiddag hade jag en vaken stund, när jag låg i sängen och pratade i telefon med äldsta dottern. Då upptäckte jag plötsligt något märkligt!
Ovanför vår sänggavel hänger två tavlor. Nu låg jag och kikade upp på tavelramen underifrån, och upptäckte något grått ludd, som stack fram.
Sträckte upp armen och lyfte försiktigt på tavelramen, varpå ett skirt snöfall av grått damm, signade ner över mitt ansikte!!
Tänk att det kan bildas damm bakom tavlor!
För min syn såg jag min mamma i vårstädningen, för många år sedan. Vår- och höststädning det gjorde hon ordentligt. Bl a just genom att gå med långborste och fuktig trasa och torka tak och väggar.
10 år av min barndom bodde jag i en lägenhet med 3 1/2 meters takhöjd. Hur hon måste slitit!!
Hur många av er som läser detta, gissar nu att jag, när jag blir frisk, kommer att springa huset runt med långborste och fuktig trasa och torka väggar och tak??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar