Det blev en stillsam fredagkväll.
Hade umgåtts med barnbarnet efter jobbet och lämnat av honom hemma hos sig vid halvåtta-tiden. Cyklade hem och röjde matbordet, böckerna vi läst och playdoh-degen vi bakat med. Tog en dusch och satte mig tillrätta i soffan med en ny virkning, hunden i knät, en kopp te och Let´s dance på tv. Har inte alls följt denna säsong, men nu passade det bra som underhållning när jag samtidigt måste kika på en engelsk virkbeskrivning, och så var jag ju ensam hemma.
Det var bara det att jag blev så berörd! Alla dansare skulle tillägna sin dans till någon, för dem, betydelsefull person. Jag knäppte på mitt i programmet, och tittade lite halvhjärtat, ända till Rickard Söderberg dansade till sin man, som inte kunde vara på plats, eftersom dom tydligen lever under skyddad identitet, pga -som jag förstod det- trakasserier. Där lade jag ifrån mig virkningen och bara uppslukades av en mycket känslosam dans, som fick tårarna att rinna. Det kändes så starkt och vackert. Sen grinade jag för andra gången, när Tony Irving fick frågan om varför han blivit mål-lös över Rickards framförande.
Vad är det som gör att andra människors tårar framkallar tårar på en själv?? Eller är jag bara överkänslig??
Jag minns t ex när barnen nästan skämdes för att jag grät på barnmatinén "Tzatsiki, morsan och polisen", och äldsta dottern brukar beklaga sig att hon ärvt denna "åkomma"....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar