I 57 år har jag upplevt vinterns övergång till vår. Kanske inte så intensivt de första gångerna, men 57 gånger är ändå en ansenlig mängd.
Borde man inte blivit likgiltig? Det är ju på samma sätt varje år!
Eller är det kanske tvärtom att det blir tydligare och tydligare, för vart år som går, hur betydelsefullt, hur magiskt, hur fantastiskt, hur underbart det faktiskt är?!!
När tulpanlökarna letar sig upp ur rabatten, när åkrarna börjar skifta i grönt, när dikesrenarna lyser av gula tussilago, när forsen brusar och nästan svämmar över av smältvatten, när ljuset återvänder, när man knappt vet var man ska sätta fötterna i de överfulla blåsippsbackarna och när fågelkvittret i det närmaste är öronbedövande.
Jag kan fortsätta räkna upp vårtecken i all oändlighet, för jag upplever några nya var dag.
Blir minst två hundpromenader per dag nu när dottern är bortrest, och det är som balsam för själen att vistas i skog och mark när naturen vaknar till liv efter vintervilan.
Det är också den här tiden på året som jag önskar att jag kunde löpträna. Får som spring i benen av all vårenergi. Men där går gränsen, jag klarar inte av att springa varken för rygg eller knän. Jag får vara nöjd med att titta på andra joggare, mina egna promenader och ett och annat litet glädjeskutt emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar