Att bekräfta sig själv!

När jag är glad eller stolt över något och visar upp detta något, eller berättar om det, för andra personer, men inte får den reaktion som jag förväntat mig, blir jag då besviken? Förtar denna besvikelse glädjen och stoltheten? Räcker inte min egen glädje och stolthet till för mig själv? Måste jag bli bekräftad för att behålla den positiva känslan?

Sådana här intressanta samtal har jag med min hudvårdsterapeut. Hon vårdar verkligen inte bara utsidan, utan minst lika mycket insidan, och kommer alltid med tänkvärda och intressanta synvinklar på olika mänskliga fenomen.

Fick fundera lite extra på just detta med bekräftelse när jag kom hem, senare än vad jag trott, och tydligen också sagt, till maken.

Han hade lagat middag och dukat i vardagsrummet. När jag öppnade dörren var det första han sa; Du är sen, vi har börjat äta. Jag tittade inte in utan hejade och gick och bytte kläder och så fick jag ett telefonsamtal. När jag tillslut satte mig såg jag att det var finporslinet, tända ljus och en oöppnad vinflaska. Den blev inte öppnad, eftersom han, dottern och pojkvännen nästan ätit upp maten. Han var såklart besviken, här hade han gjort lite extra fin vardagsmiddag och så hann maten bli kall för att jag kom sent. 

Ok, jag hade nog också blivit besviken, men jag hade alla ggr korkat upp vinflaskan och njutit av middagsstunden. Förhoppningsvis njöt han väl,trots den oöppnade vinflaskan, han fick en lång kram när han stod och diskade efter maten. 

Men det tål att tänka på detta!! Jag tror det är viktigt att vi kan vara nöjda, känna glädje eller lycka osv från oss själva till oss själva. Vi kan inte förvänta oss bekräftelse från andra, får vi det så blir det som "en bonus", men den största bekräftelsen måste vi kunna ge oss själva!