Sötsug

Jag känner så igen mig i mina döttrar och deras sug efter sötsaker! Ett sug som är så förknippat med ångest och hopplöshet!
Jag var precis likadan i deras ålder, framförallt när det  var mensdags eller om jag höll på att bli förkyld. Klättrade nästan på väggarna om det inte fanns något sött hemma. I så fall blandade jag strösocker med kakao och grädde och slevade i mig.
Äldsta dottern kom hem efter kl 21 från jobbet, det blev övertid på Ikearestaurangen idag. Efter den sena middagen slog sockersuget till, samtidigt som ångesten. "Jag är precis som en alkoholist eller narkoman, jag tror jag behöver hjälp med att sluta" !
Jag berättade att jag precis idag beställt en bok som handlar om hur man kan bli kvitt sitt sockerberoende, men dottern tittade föraktfullt på mig och sa; "Har du någonsin hört talas om en alkoholist som blir kvitt sitt beroende med hjälp av en bok"?!
Därefter gick hon resolut till frysen och tog fram ett paket glass som hon bredde Nutella på och åt direkt ur burken. Hela tiden kved hon; "det här är verkligen sorgligt".
Och det är knappast någon tröst att berätta att sötsuget så småningom går över. För mig  när jag kom i klimakteriet. Tror knappast en 20-åring vill höra det......