Idag kom ett blombud. Till dottern. Det innehöll 10 kraftiga, höga och blodröda rosor. På blomsterspråket betyder det; -Jag tycker du är vacker.
-Jag har aldrig fått 10 röda rosor, suckade jag. -Så bra att jag bor hemma då så att du också kan få njuta av dom, sa dottern krasst. Innan hon slängde i sig kvällens soppa och äppelpaj och sedan cyklade iväg för att gå på ett avskedsfirande för en arbetskamrat som ska flytta till Paris.
Själv satt jag kvar ute på altanen, lyssnade på regnet som smattrade mot taket och ägnade mig åt handsömnad. Samtidigt som tankarna hela tiden är hos äldsta dottern, som fått ett samtal från specialistmödravården om att hon måste komma in i morgon och ta nya prover på lever- och gall-värden, som ligger för högt. Hon har haft klåda i handflator och under fotsulorna, det var så man upptäckte det och tog prover, och nu ska hon alltså ta om dom. Och innan samtalet avslutades så sa barnmorskan; -Ta med packning för säkerhets skull, ifall vi bedömer att vi måste sätta igång dig. -Det ingår inte i min planering, sa dottern, men verkade ofattbart lugn. Själv fick jag pulspåslag och kände mig beredd att åka upp direkt. Men som maken sa; -Vad ska du göra där? Och det har han ju rätt i. Jag kanske hellre smittar av min oro på dottern, än att jag skulle vara till hjälp.
Fortsätter med handsömnaden och affirmerar att alla provsvar ska vara så pass bra att dottern får åka hem igen och att lilla bebisen stannar kvar till i början av september, som planerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar