-Det är ju bara ett hus....

....sa jag och sekunden efter stockade det sig i halsen och jag kände hur ögonen blev blanka. Fick svälja flera gånger för att kunna fortsätta prata.

Upprinnelsen till detta var hundpromenaden på förmiddagen. Vi styrde kosan mot Hildur Ottelinsgatan och jag gick förbi nummer 5 a, där jag bodde från jag fyllt 13 år och till jag flyttade hemifrån. Huset såldes för 13 år sedan, då mamma gick bort, och paret som köpte huset har verkligen rustat upp det till en liten pärla! 

Jag stötte på ägaren när vi gick förbi och när vi pratat ett tag bjöd han in mig att titta på utbyggnaden. Alltså det var så himla fint! Fick jag möjlighet skulle jag flytta tillbaka hit omgående. Dom har lyckats hitta karaktären av det 40-talshus det en gång var. Vit fasad med ljusblå fönsterkarmar, plåt-tak med  räfflor, nya fönster med spröjs, räcket och trappan tidstypiskt och gången fram till ytterdörren är nu slingrande och grusbelagd med blommande rabatter, inte det stenbelagda raka, som behövdes för att pappa skulle ta sig fram med rullstolen. Jag fick kika in i utbyggnaden som var fantastisk med högt i tak och stort ljusinsläpp. Han berättade om källaren som man totalrenoverat och gjort till gästrum, allrum, bastu och tvättstuga. Hade gärna sett hela huset, men det kunde jag inte begära, han höll på att flytta möbler till ett nyköpt sommarhus, så jag var så tacksam att han tog sig tid med mig överhuvudtaget. Och han ville inte sälja tillbaka det till mig, dom trivdes alldeles förträffligt här.

Och det var då jag sa orden -Det är ju bara ett hus....

 Men det är ju inte sant. 

Det här huset är flickrummet med tonårstidens alla timmar av musiklyssnande Det är rummet som rymde alla mina drömmar om livet och framtiden.  Rummet där jag stängde in mig och grät av kärlekssorg, mensvärk eller för att jag tyckte skolan var tuff. Huset är alla julars och födelsedagars stora släktträffar. Dörren stod alltid öppen och det var lätt att komma in på en kopp kaffe. Det är huset med skratt och gråt, sura och glada miner, gräl och småprat. Så mycket som "sitter i väggarna" här!

Jag tror att mamma och pappa skulle tycka om det i nuvarande skick. Jag blev störtförälskad och undrade varför inte vi slog till och köpte det, då för 13 år sedan. Fast det svaret har jag redan. Vi hade fyra barn och hade några år innan köpt ett radhus. Jag hade varken ork, idéer eller pengarna att ta itu med ett nytt hus. Framförallt kunde jag inte se möjligheterna och potentialen. Det är en stor konst som vissa begåvats med, där är inte jag.

Och vi har bott här i radhuset i 28 år, så det sitter väl ett och annat i väggarna även här. Ikväll får vi hem son Johan med familj på middag, så nu är det dags att förbereda! 

Ett hus är betydligt mer än "bara" ett hus!