Kusin-träff och pack-bestyr

 I vintras när min faster och faster gick bort med bara ett par månaders mellanrum, och vi var på 2 begravningar strax efter varann, så bestämdes det att vi skulle försöka få till ett kalas med lite roligare förtecken till sommaren. 

I går var det dags! 51 vuxna och 16 barn fyllde sockenstugan i Björkvik med skratt och prat hela dagen. Förutom en stund mitt på dagen, när min äldste bror föll omkull och vi fick kalla på ambulans, men tack och lov kvicknade han till, blev undersökt i ambulansen men fick stanna kvar, då han lovade att kontakta sitt hemsjukhus i Västerås på måndag. Ljudnivån var hög och det pratades både minnen och dryftades framtidsplaner, åt och dracks. Helt enkelt väldigt trevligt. Om alla skulle varit på plats, så skulle vi varit 118 personer! Från Gustav och Rut (min farfar och farmor) som fick 6 barn och så har vi blivit så här många. Farfar och farmor skulle velat vara med - dom älskade att hålla kalas!

Idag håller maken och jag på med pack-bestyr. I morgon bitti ska vi dra iväg till Grekland för en vecka. Det bestämdes hastigt och lustigt i förra veckan. Ser verkligen fram emot det - möjligen med en liten fundering, för mitt knä har börjat krångla. Det är alldeles svullet och jag kan inte böja det eller stödja på det. Så vandring och simning som jag tänkte mig, när vi bokade, det kanske jag kommer att få vara väldigt återhållsam med. Men som en av mina kusiner sa igår; -Det är inte så dumt att sitta på en solstol och dricka vin! 

Kungliga och konstnärer

Idag har vi haft besök av en kung och en prinsessa! Det började med att 4-åringen gjorde en "krona" av ett sugpropps-spel och skulle vara kung, och när jag gick och hämtade den gamla säcken med utklädningskläder så var lyckan gjord. En kung har såklart en glittrig mantel. Att den manteln är 35 år gammal och sydd till hans pappa, det spelar ingen roll. Vi hittade också en plastkula som genast blev en magisk kula. 2-åringen var så nöjd med mina gamla klack-skor, och jag menar nästan 50 år gamla. Dom smällde roligt när man gick, tyckte hon som blev prinsessa, fullkomligt nöjd med dotterns gamla hatt inköpt i Grekland för 14 år sedan, inte behövde hon någon krona inte.

 Sen blev de kungliga istället konstnärer. Jag spände upp papper på staketet, och det målades av hjärtans lust. Tack och lov att vi kunde hålla till utomhus, för det skvätte vattenfärg lite överallt, men roligt hade dom! Det sägs ju att man ska måla litegrann varje dag, för att hitta sitt flow. 

Lite smått trött känner jag mig nu, lämnade hem barnen för ett par timmar sedan och har nu hunnit dammsuga och våttorka. Maken har hunnit skriva på ett lägenhetskontrakt till dottern. En budgivning hon trodde hon förlorat, men fick chansen igen eftersom "vinnarna" inte kunde skriva på innan måndag. Nu råkar dottern befinna sig i Göteborg, så det blev pappan som fick fullmakt att rycka ut. Om allt går i lås, så kanske vi "blir utan barn" i slutet av oktober.

Fast man vet ju inte om någon annan flyttar in.....

Nu gör vi i alla fall fredag och helg. Jag ska steka en köttbit, slänga ihop en kantarellsås och öppna en bättre flaska rödvin! 

Hemma i vårt lugna bo....

I morse blev jag varse hur otroligt lyxigt det är att INTE behöva ha någon morgontid att passa. Förskolan har planeringsdagar, så vi ska ta hand om två barnbarn torsdag-fredag. Jag hade bestämt med pappan att hämta dom 8.15 i morse. 

Det var bara att klä på sig direkt, slänga i sig lite frukost, läsa tidningen och gå iväg. Jag som älskar att sitta kvar vid frukostbordet med min stickning. Det är verkligen vardagslyx.

Sen är det ju faktiskt lyxigt att få tillbringa tid med barn-barnen också. Men jag sa till maken, vid lunchtid, att jag verkligen inte skulle vilja bli dagmamma igen. Lagom till lunchen skulle lagas hade vi  nämligen hunnit förbereda för vatten-färgsmålning, lagt pussel, bakat med play-doh-deg, gjort vind-snurror, klippt collage och limmat, ritat, byggt med duplo, spelat piano och sjungit barnvisor. Det är intensivt och högljutt, precis som det ska vara när man är 2 och 4 år.

Mellan de skyfallsliknande regnskurarna, drog vi med oss bägge barnen i den gamla cykelkärran till biblioteket. Jag hade glömt låna barnböcker igår. Det blev ett skönt avbrott och lite frisk luft.

Sedan hann vi läsa böcker, äta mellanmål, blåsa såpbubblor, spela kinaschack och leka med bilar innan det var dags att gå förbi skolan och hämta upp storebror.

Nu är vi hemma i "vårt lugna bo" och vilar upp oss innan morgondagen tar vid.

 

Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid

 Försökte locka med mig mina gamla kollegor till 7 Flaskor i kväll, men dom var upptagna med föräldar-möte. Stackarna, det var inga favoritkvällar minns jag! 

Hade lite "lill-lördag-feeling" så efter dammsugning, innan matlagningen skulle tas vid, så blandade jag till varsin Gin-sour med fläder. Eftermiddagssolen sken så där förföriskt varm och det var väldigt skönt att sitta i lounge-möblerna, småprata och sippa på den syrligt goda drinken. Vi konstaterade att dagarna går snabbt, även sedan man slutat arbeta. Maken hade ägnat eftermiddagen åt att läsa på om det "tysk-romerska riket", som han ville få reda på hur det uppstod. Själv hade jag varit på biblioteket och lånat på mig böcker. Sommarens läsning är slut och jag behövde fylla på. Jag hade varit ute på hundpromenad och dammsugit. Det är så oerhört lyxigt att rå sin tid så fritt! 

Sen blev jag varse om livets ändlighet, när jag fick det gräsliga meddelandet från en kollega om en elev, 14 år gammal, som plötsligt fått hjärtstopp och tvärdött. Så grymt och orättvist!! Det gick inte riktigt att ta in vidden av det fruktansvärda, och jag blev riktigt nedstämd. Sårbart är livet, det kan plötsligt tas ifrån oss. Så viktigt att ta vara på sitt liv. Och så passande Sofia Sievertsdotters inlägg var just idag;

När du vänder dig om en sista gång för att se sanningen om ditt liv, må du se färger som hänför dig, känna smak av smultron, doft av barndom och syren och höra ljud av havsbris och tallsus.

Må dina sorger och snedtramp blekna, förlåtelse breda ut sig i ditt ansikte och din hud minnas varma händer.

Må alla dina dagar stå vända mot solen. Må du förstå att du alltid har varit älskad. Må du gå genom tiden med tillförsikt.

Den 3 oktober släpper hon en ny bok med titeln;  "Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid"

Usch för kryp!

Det sägs att nyckelpigan enligt traditionen var Jungfru Marias hjälpare som tog hand om nycklarna till himmelriket. Hon symboliserar även fruktsamhet och moderskap. I många olika kulturer världen över förknippas hon med välstånd, framgång och lycka.

Detta är väl en av få insekter och kryp som jag kan fördra. Och tur var väl det, för när jag plockade äpplen idag så satt det nästan en nyckelpiga på varje frukt.

Annars har jag lite (läs oerhört) svårt för kryp. Den här perioden när man hängt kläder på tork och måste skaka dem för att inte få in fullt med tvestjärtar i huset. Usch, dom är vidriga!

Också den här tiden när man går ut för att ta ett sista farväl av dagen, dofta in kvällen och bara andas en stund i trädgården - men drar sig, eftersom de stora, feta spindlarna krupit fram ur sina skrymslen och sitter i sina nät och väntar på kvällsmaten. Usch, jag ryser!

Eller harskrankarna som flyger in genom den gläntande altandörren och dras till ljusen i huset. Usch, deras långa smala kroppar och vidriga ben får mig att springa undan.

Och getingarna, som den här perioden på året börjar bli extra närgångna och lite slöa. Dom flyger in och ligger halvdöda på golvet. Varje dag sopar jag upp några stycken. Usch.

För att inte tala om när jag måste plocka bort fästingar på lilla vovven. Detta avskum till kryp som verkligen saknar berättighet att existera. Usch, dubbelusch!

Sen finns det lite större djur som jag har väldigt svårt för. När maken igår skulle stoppa fötterna i ett par skor, som stått ute på altanen över natten, så trodde han först att plösen åkt ner, eftersom han inte kunde stoppa i den ena foten. Men när han lyfte upp skon och tittade närmare, möttes han av stjärten på en padda, som krupit in och tillbringat natten i skon. Jag hade nog fallit död ner om det drabbat mig.

 Och när det sen blir lite kyligare ute och vi måste gillra fällor på vinden för att fånga in mössen som söker sig in i stugvärmen. Jag fasar för att behöva gå upp på vinden. Levande möss är inte roliga att möta, men inte heller döda möss i fällor, som jag vägrar ta hand om. Tack och lov förbarmar sig maken.

Men nu får jag tänka på trevligare saker innan det börjar krypa i kroppen. Jag ska hälla äppelmoset på burkar och sedan brygga en kanna te!

Skaparlust

 Läsåret 23-24 har kört igång, nu möts vi återigen av cyklande barn med ryggsäckar på väg till skolan, när vi tar oss hem från gymmet vid 8-tiden på morgonen. Jag känner en stor frihetskänsla i att inte vara delaktig i den världen längre utan fri att leva dagen som jag vill.  Däremot så väcks "planerings- och skapar-lusten" i mig. Att hitta rutiner och lista saker som jag vill hinna med att göra, hinna med att upptäcka och att lära mig. Maken är redan igång och han har anmält sig till 7 (!!) olika kurser på senior-universitetet. Själv har jag så mycket att utforska på egen hand, så jag känner inte att jag behöver någon kurs eller utbildning i nuläget. Visserligen kan det vara bra med input och inspiration, men jag känner det som att mitt huvud är fullt av inspiration, och jag behöver bara ta mig tiden att fokusera och planera. 

Och inspiration kan man få på så många andra sätt. T ex har jag startat ett litet broderi som jag inte vet vart det ska leda. I en grupp på facebook Mysteriebroderi och Broderiutmaningar. Man har fått veta vilket material man behöver och storlek på tygbitarna. Varje fredag nio veckor framöver kommer man att få två ord att tolka samt en bokstav att brodera. I fredags var starten. Mitt första blev så här;

Ord; sensommar-rött

                                                                       Ord; natthimmel. 

Och så har jag haft så roligt med lapptäcks-sömnad. Ett tyg med ekorrar som jag blev så förtjust i och köpte på syfestivalen i februari och kompletterande tyger köpte jag på hemväg från vår hjortronplockar-resa. En oerhört välsorterad tygaffär i Gnarp. Broderier av ekorrar är utförda på ett gammalt bröllopslakan från min mormor. Så här blev det;

På höstens "göra-lista" står;

Handduksväv och brodera monogram på färdigfållade handdukar

Sätta upp väv till trasmattor

Sticka sockor

Sticka fingervantar

Sticka pullover från en engelsk beskrivning

Komma igång med klädsömnad

Sy och brodera nyckelringar

Utveckla lapptäcks-tekniker

...och den är inte färdigskriven ännu!

Första mötet med Majken!

Den lilla nya människan ska ha Majken som tilltalsnamn, och som mellannamn har hon förärats med farmors och mormors tilltalsnamn. Majken, Barbro, Carina.

Farmor och mormor hade -ovetandes om varandra- utbrustit; -VA, nej, ska hon verkligen behöva heta det?! 

Men nu så här några timmar efter att chocken lagt sig, så är vi faktiskt lite stolta båda två. Vi har suttit och chattat med varandra nu ikväll!

För idag bilade maken och jag till Faluns lasarett för att få en skymt av det lilla underverket. Det var faktiskt precis innan dom checkade ut och skulle bila hem till Insjön. Dom ville att vi skulle följa med och fika, men vi tyckte att dom skulle få anlända till sitt hem bara familjen. Få låta bulldoggen Frasse träffa sin "lillasyster" och landa i att vara hemma. Båda var så nöjda med patienthotellet där dom fått så bra och personlig service, fått tre mål mat om dagen + fika, sluppit allt vad städ, disk och matlagning heter, bara fått leva i bubblan. 

Jag är så rörd över hur starka, trygga och bekväma de båda nyblivna föräldrarna verkar vara i sina nya roller.

Och farmor och farfar var oerhört stolta. Det är något väldigt speciellt att få hålla en så färsk lite människa i sina armar och man kan sitta hur länge som helst och bara titta på minspelet i den lilla, fantastiska varelsen.

Det var faktiskt nästan så att jag fick en tår i ögat när vi skildes åt.

Fick en liten uppdatering över första mötet med Frasse. Visst är det näpet!!

Men nu ska jag ta alla mina mormors-känslor och gå i säng. Jag är svintrött. Var barnvakt till klockan två och såg verkligen fram emot att komma hem och sova, men det visade sig att ett gäng glada studenter hade en livlig fest hela natten lång, så vid 5-tiden, när det började lugna ner sig, ja då slumrade jag äntligen in. Men vid 7 skulle vi upp, eftersom maken skulle hinna måla förrådet innan vi for till Falun, det skulle ätas frukost och jag skulle färdigställa presenterna till Majken.

 

Babylycka

Så kom hon tillslut!

Vi fick ett samtal från de nyblivna föräldrarna kl 22.30 igår, då var hon inte ens en timme gammal, men låg ändå och småtuggade på sin mammas bröstvårta. Mamman var lite omtumlad och rödblommig, men såg oförskämt fräsch och tillfreds ut. 

Glada miner hos mormor och morfar, som nu hade svårt att somna av den anledningen!

Hon skulle egentligen ha blivit en jungfru, men slutade nu som ett lejon!

Så från att vara blyg, självmedveten, analytisk, produktiv, kritisk och föränderlig till att bli storsint, kärleksfull, viljestark, ledare, trofast, plikttrogen.

Det återstår väl att se, hur hennes personlighet verkligen blir.

Nu ser vi fram emot att få träffa henne i verkligheten. Föräldrarna blir kvar några dagar på ett sjukhus-hotell. 

Men imorgon ska vi först ta hand om några av våra andra barnbarn, när föräldrarna ska på kräftskiva, så den lilla, nya får vänta. Och det tror jag hon med lätthet gör, får hon bara vara nära sina föräldrar, äta och sova, så tror jag inte hon kan bry sig mindre om all utomstående uppståndelse.

 

Kropp och knopp på olika platser

När nyponen blivit röda så brukar höst-terminen vara ett faktum. Så också idag, när läsårs-starten 23-24 drog igång. Mina morgontankar gick till  mina gamla kollegor som idag tar emot alla elever efter sommarlovet. Den första dagen som jag alltid upplevde lite jobbig. Man skulle förbereda en massa "kring-aktiviteter" för att främja gruppgemenskapen i klassen, och det var aldrig lätt att få 30-33 elever att uppskatta samma lekar eller aktiviteter.  Särskilt inte när man skulle ta emot en helt ny klass åk 7. Ånej, jag är så glad att den perioden i livet är förbi. 

Och min mentala bit på kollegorna varade nog bara någon halvtimme i morse.

Men resten av dagen har mitt mentala fokus varit hos min dotter som ska föda fram ett barn!

Skalet av mig har hållit på från morgon till kväll! Jag har dammat, tvättat köksmattor, manglat lakan, dammsugit, torkat av räcken och dörrar i hela huset, våt-torkat golven, gått hundpromenader och haft 8 matcher av wordfeud igång samtidigt. Allt för att skingra tankarna! 

Fått tappra snapchatinlägg från händelserna på sjukhuset, men det här lilla barnet verkar inte ha någon brådska att komma ut i världen. Och mamman har inte sovit på över ett dygn.

Behöver jag säga att den blivande mormodern och morfadern går runt som "äggsjuka höns". Maken har ägnat sig åt att skrapa färg på förrådet, grundmåla fönster och olja in ändträ. Allt för att få tiden att gå utan att försöka oroa sig.

 Nu blev jag lite matt och trött i ryggen, så jag hällde upp ett stort glas vitt vin och satte mig under parasollet i trädgården. För första gången på länge är det sol och högsommarvärme, lite snopet kanske, när skolterminen kör igång.  Men jag njuter, åtminstone försöker jag njuta så gott det går. Med mitt mentala fokus fortfarande hos hon som kämpar och kämpar. Nog minns min kropp hur öppnings-skedet kändes, hur det liksom rev, slet och bråkade i kroppen för att förbereda ankomsten av ett nytt liv. I lördags natt hade dottern tandvärk som gjorde att hon inte fick sova, och jag minns att hon sa att hon hellre skulle föda barn. Vi får se om hon kan jämföra och utvärdera smärtan, när allt det här är över.....

Fortsättning följer. Helt klart är att min kropp och knopp är på olika platser idag!

Väntans tider....

Natten som gick sov jag uruselt! Ändå hade jag bestämt mig för att affirmera goda tankar om att min dotters graviditet skulle få vara intakt, allt skulle bli bra och gå enligt planerna!

Men så blev det inte. Dottern är fr om i eftermiddags igångsatt, för att undvika havandeskapsförgiftning pga för höga lever- och gall-syrevärden. 1 1/2 % av alla graviditeter hamnar i denna situation. Kanske borde man säga åt henne att köpa en trisslott? Nja, kanske det inte gäller när den lilla procenten gäller något negativt......

Ändå är hon så tapper. Fick just en snap där hon visslade på en glad melodi, allt medan hennes make bäddade sin säng i sjukhusrummet. Jag försöker sända all min kärlek och mentala styrka till henne. 

Maken påstod att jag ältade! VA, skulle jag ha ältat??!! 

Jag hade sagt; -Huvudsaken att allt går bra så att mamman orkar och bebisen mår bra och kommer fram frisk! 

Två gånger, hade jag sagt det. 

Knappast kan det kallas ältning!!!

Då måste man ha sagt det minst fem gånger, hävdade jag.

Sen pratade vi lite om hur otroligt upptagna, vi faktiskt är, av våra vuxna barn. Egentligen skulle vi bara kunna dra iväg till Bahamas och starta upp ett nytt liv, utan en tanke på barnen, barnbarnen eller hundarna.....

Men skulle vi vilja det??

Det är inte lätt. 

Men lätt att mina tankar har parkerat på den förestående förlossningen! I natt blir det inte "stör av-läge" på mobilen. Även om barnmorskorna sagt att det kan ta 1-3 dygn innan bebisen kommer ut.....

Jag kommer mentalt att vara på plats på Faluns förlossningsavdelning!

Önskar att jag vore den här mormodern;

Men, tror mer att jag är den här mormodern:

 

En positiv tanke för varje stygn.....

 Idag kom ett blombud. Till dottern. Det innehöll 10 kraftiga, höga och blodröda rosor. På blomsterspråket betyder det; -Jag tycker du är vacker.

-Jag har aldrig fått 10 röda rosor, suckade jag. -Så bra att jag bor hemma då så att du också kan få njuta av dom, sa dottern krasst. Innan hon slängde i sig kvällens soppa och äppelpaj och sedan cyklade iväg för att gå på ett avskedsfirande för en arbetskamrat som ska flytta till Paris.

Själv satt jag kvar ute på altanen, lyssnade på regnet som smattrade mot taket och ägnade mig åt handsömnad. Samtidigt som tankarna hela tiden är hos äldsta dottern, som fått ett samtal från specialistmödravården om att hon måste komma in i morgon och ta nya prover på lever- och gall-värden, som ligger för högt. Hon har haft klåda i handflator och under fotsulorna, det var så man upptäckte det och tog prover, och nu ska hon alltså ta om dom. Och innan samtalet avslutades så sa barnmorskan; -Ta med packning för säkerhets skull, ifall vi bedömer att vi måste sätta igång dig. -Det ingår inte i min planering, sa dottern, men verkade ofattbart lugn. Själv fick jag pulspåslag och kände mig beredd att åka upp direkt. Men som maken sa; -Vad ska du göra där? Och det har han ju rätt i. Jag kanske hellre smittar av min oro på dottern, än att jag skulle vara till hjälp.

Fortsätter med handsömnaden och affirmerar att alla provsvar ska vara så pass bra att dottern får åka hem igen och att lilla bebisen stannar kvar till i början av september, som planerat.

Ostadigt var ordet....

Likt ett månlandskap i miniatyr, blev kvällens middag. En ugnspannkaka med bacon. 

Vi har hamnat i en väntan, maken och jag. Ikväll när vi satt ute på altanen med varsin kopp te och lyssnade till blåsten i trädkronorna och det svaga trafikbruset från Bärbyleden, pratade vi om hur mycket vi önskat att få byta ut det mot att sitta på en skärgårdsö och lyss till vågskvalp och sjöfågel. I princip har vi väntat ända sedan midsommar-paddlingen. Brydde oss inte om att plocka undan utrustningen, så den ligger packad och klar i ett av rummen på övervåningen. Det är bara det att väderprognoserna är så osäkra sedan lång tid tillbaka. Regn med inslag av åska och byiga, hårda vindar är inget som lockar. Vi fortsätter leva på hoppet att vi ska få till någon mer kajaktur innan höst-stormarna börjar.

Och sysselsätter oss med annat under tiden.

T ex tog jag vara på alla äpplen vi plockade i Insjön, så nu doftar det gott i huset och 3 liter färdig äppelmos står och svalnar på diskbänken. Det räckte även till en äppelpaj, den får bli efterrätt till morgondagens sopp-middag. Jag lyckades också få en återbudstid för ansiktsbehandling, så jag hade två riktigt sköna timmar på eftermiddagen. Och jag har bytt sängkläder och tvättat ett par maskiner, suttit vid symaskinen, varit på gym och gått hundpromenad. 

Jag konstaterar att kvällen är kolsvart, trots att klockan bara är 22, solen gick ner för trekvart sedan, men så är det mulet också, kanske kommer det en regnskur redan i natt.

Ostadigt var ordet, sa Bull

Stadigt + O, sa Bill

Konsert-svamp-äpplen-virkning

I torsdags, efter lunch, bilade maken, dottern, lilla vovven och jag upp till Insjön. Det hade blivit dags för mig att utkassera min födelsedagspresent, från döttrarna!

Så fredag kl 17.00 bänkade vi oss här, i det vackra växthuset på Solgårdskrogen, strax utanför Rättvik.

Här var det beställt en tre-rättersmeny med närproducerat på fantastiska råvaror, lite udda, men goda smaker, på Nittsjö-porslin av trevlig serveringspersonal.

Sedan tog vi oss på slingriga skogsvägar till Dalhalla, denna säregna konsertlokal i det gamla stenbrottet, och här bjöd Benjamin Ingrosso på en fantastisk show tillsammans med sin storslagna orkester. Kvällen filmades av Tv 4 för att sändas på nyårsafton, så kvällen till ära var huvudpersonen iförd glittertröja och vit smoking och dessutom avslutades det hela med ett jättefyrverkeri. En kväll att minnas!

Helgen bjöd även på svamp-plockning. Nåja, inte dessa flugsvampar, men dom var så vackra att dom måste fotograferas. Korgen fylldes av gula kantareller, som sedan bryntes i smör och serverades till lördagens middag som bestod av ViltWallenbergare med potatis-stomp, gula ärtor, kanareller och skirat smör!

Till efterrätt svängde vi ihop säsongens allra första äppelkaka med vaniljvisp. Och maken och jag fyllde korgen, imorgon ska här göras äppelmos.

Och så hade dottern bett mig instruera henne i virkning. Blev jag glad eller??!! Vi satt till sent i lördags-kväll och fortsatte efter frukost i morse. Nu ska hon tillverka en baby-mobil att hänga över skötbordet!

Det är nu bara tre veckor kvar till beräknat förlossnings-datum. Så spännande!

 

Höst-känsla....

Igår var utomhusluften som att man befann sig i ett växthus! Det hade tokregnat, åskat och blixtat hela natten och temperaturen visade 25 grader. Märklig känsla. Men samtidigt underbart sensommar-känslo-aktigt. (vilket långt ord det blev...) 

På förmiddagspromenaden med lilla vovven gick jag i Hågadalen förbi alla kolonilotter och bara tog in den ljuvliga doften av sensommar-grödor. Kål, blommor, mogna hallon, mylla, lök, potatisblast-allt vad där fanns. Det blir en alldeles speciell, och alldeles ljuvlig doft i augusti!

 Det gjorde att jag fick inspiration till att gå hem och skörda i vår egen trädgård. Mangolden har vuxit sig frodig och fin, och jag plockade ett fång - titta så vacker den är -...

...och så lagade jag till en pasta med mangold-sås. Lite lök, vitlök, en skvätt grädde, massor av mangold, ett par nävar parmesan och så lite rostade frön på toppen. Och vi kunde sitta ute och njuta av maten!

I morse var det minsann ingen växthus-känsla, mer som ett kylrum! Temperaturen hade sjunkit 10 grader. Dottern, som försovit sig och hade brått till jobbet och en höst-fotografering, var på ett uruselt humör när hon cyklade iväg i hällregn med fullpackad cykelkorg och regncapen fladdrandes efter sig. Sonen som är hemma denna vecka med sina tre barn, mamman har börjat jobba, han var inte heller på något vidare humör. Maken är också en smula frustrerad -även om han döljer det väl- men han har mest suttit och läst idag. Jag bjöd hit son och barn på våffel-lunch och ett par timmars lek. Själv har jag inte alls något emot regnvädret, eller stormen Hans, som den benämns i nyheter. Jag ägnade förmiddagen åt broderi och te-dricka och eftermiddagen har jag spenderat vid symaskinen. I min värld kan det knappast bli bättre! 

Men det är klart, lite väl tidig höst, det tycker jag nog att det är. Jag tänker att den där sensommarkänslan, den kommer förhoppningsvis tillbaka innan det är dags för "den riktiga hösten".
 

Tälta med barnbarn

Vi hade lovat att passa barnbarnen lördag-söndag, då föräldrarna blivit bjudna på kräftskiva. Det här är sista helgen som dom har ledigt innan fritids startar och om ett par veckor skolan, så vi tänkte att vi ville hitta på något med dom, och eftersom vi gärna främjar friluftsliv fick det bli en sådan utflykt.

Vi släpade ner det 35 år gamla 4-mannatältet från vinden och satte upp det i trädgården för att kolla att det var intakt, och sen var det bara att packa bilen och ge sig av.

Strax utanför Österbybruk ligger Aspbo-badet med naturcamping. Stora gräsytor, en liten sandstrand, en grillplats och ett utedass. 

Det blev bad såklart och vattnet var skönt!

                                                  

Upplandsleden går förbi här och vi tog en tur längs den, dock var det väldigt mycket våta partier, efter allt regnande, så det blev inte så långt.

Vi gjorde upp lägereld istället, grillade korv, läste sagor och satt och pratade allt medan solen sjönk och det blev skumt. Då kröp vi in i tältet.

Och som jag skrev på mitt instagraminlägg;

Visst finns det nätter jag sovit bättre, men -trots klaustrofobi-känsla hade jag inte velat starta morgonen någon annanstans!  Inklämd i det 35 år gamla tältet. 9-åringens blonda kalufs kittlade min kind, högerarmen helt bortdomnad av hans tyngd. Under mina lätt böjda knäveck låt lilla vovven och snarkade och nerhalkad som en liten puppa i sin kokong, dvs helt inkrupen i sovsäcken, tvärs över mina vrister sussade 8-åringen. Vi har idkat friluftsliv med barnbarn. Vandrat Uplandsleden, badat, läst sagor vid lägerelden, sjasat flygmyror och samlat grodor.

 Precis när  vi satt upp tältet kom ett par skurar och likaså när vi bilade hem till Uppsala idag, men annars har vi klarat oss bra. Dock är augusti-nätterna alltid rikliga på dagg, och det gamla tältet är inte särskilt bra impregnerat, så nu hänger sovsäckar, liggunderlag, ytter- och innertält lite överallt i radhuset och under tak på altanen för att torka upp. Men så värt besväret, jag hoppas det "sår ett frö" till att vilja vara ute och tälta i naturen, för barnbarnens del.

Jag älskar verkligen att vara ute och att sova i tält. Det jag inte älskar, är fästingar. Efter ett skönt varmbad, hittade jag en stor rackare som satt sig fast i ljumsken, fick be maken karva loss den och nu har jag baddat med OP -tja, man tager vad man haver och det var den starkaste spriten vi hade hemma, satt på ett plåster och hoppas att den här inte bär på borelia eller något annat som inte TBE-vaccinet biter på, samt att barnbarnen slipper!

Aktiviteter under regniga dagar

 I måndags när vi kom tillbaka efter vår lilla "norrlandsturne"  var tanken att vi skulle vara hemma någon dag för att sedan dra iväg för att antingen cykla eller paddla kajak. Dessvärre ville väderleken annorlunda. Svårt att förutsäga tydligen och prognoserna är osäkra och visar mest ostadigt väder med regnskurar (från lätta till kraftiga), byiga vindar och låga temperaturer. 

Istället stannade vi kvar hemma och fick bli hundvakter på köpet, eftersom dottern är iväg på en semestertripp till söndag.  Maken har passat på att renovera förrådsdörren och jag har startat upp ett sömnadsprojekt. Hundpromenaderna har jag försökt passa in mellan skurarna, men idag misslyckades jag rejält. Vi blev helt överrumplade av värsta hällregnet. Lilla vovven vägrade tillslut att gå, så det blev  till att bära. Väl hemma fick hon frotté-torkas och själv fick jag klä av mig alla kläder och  ta en varm dusch.

Maken hade dock lyckats cykla ut i skogen precis emellan skurarna och kom hem med 3 liter kantareller. Så nu blir det en svamprisotto till middag!

Här är en glimt av mitt sömnadsprojekt!

Och så har jag avslutat mitt stickprojekt, här ligger det blockat och klart i soffan, en babyfilt av mjukaste ullgarn. Jätteroligt, snabbt och lätt att sticka. Det mesta gjordes faktiskt under bilresan i norrland!

Idag har jag beställt mönster till ett nytt stick-projekt, och vilken dag som helst ska jag ta mig iväg och införskaffa garn!

-Det är ju bara ett hus....

....sa jag och sekunden efter stockade det sig i halsen och jag kände hur ögonen blev blanka. Fick svälja flera gånger för att kunna fortsätta prata.

Upprinnelsen till detta var hundpromenaden på förmiddagen. Vi styrde kosan mot Hildur Ottelinsgatan och jag gick förbi nummer 5 a, där jag bodde från jag fyllt 13 år och till jag flyttade hemifrån. Huset såldes för 13 år sedan, då mamma gick bort, och paret som köpte huset har verkligen rustat upp det till en liten pärla! 

Jag stötte på ägaren när vi gick förbi och när vi pratat ett tag bjöd han in mig att titta på utbyggnaden. Alltså det var så himla fint! Fick jag möjlighet skulle jag flytta tillbaka hit omgående. Dom har lyckats hitta karaktären av det 40-talshus det en gång var. Vit fasad med ljusblå fönsterkarmar, plåt-tak med  räfflor, nya fönster med spröjs, räcket och trappan tidstypiskt och gången fram till ytterdörren är nu slingrande och grusbelagd med blommande rabatter, inte det stenbelagda raka, som behövdes för att pappa skulle ta sig fram med rullstolen. Jag fick kika in i utbyggnaden som var fantastisk med högt i tak och stort ljusinsläpp. Han berättade om källaren som man totalrenoverat och gjort till gästrum, allrum, bastu och tvättstuga. Hade gärna sett hela huset, men det kunde jag inte begära, han höll på att flytta möbler till ett nyköpt sommarhus, så jag var så tacksam att han tog sig tid med mig överhuvudtaget. Och han ville inte sälja tillbaka det till mig, dom trivdes alldeles förträffligt här.

Och det var då jag sa orden -Det är ju bara ett hus....

 Men det är ju inte sant. 

Det här huset är flickrummet med tonårstidens alla timmar av musiklyssnande Det är rummet som rymde alla mina drömmar om livet och framtiden.  Rummet där jag stängde in mig och grät av kärlekssorg, mensvärk eller för att jag tyckte skolan var tuff. Huset är alla julars och födelsedagars stora släktträffar. Dörren stod alltid öppen och det var lätt att komma in på en kopp kaffe. Det är huset med skratt och gråt, sura och glada miner, gräl och småprat. Så mycket som "sitter i väggarna" här!

Jag tror att mamma och pappa skulle tycka om det i nuvarande skick. Jag blev störtförälskad och undrade varför inte vi slog till och köpte det, då för 13 år sedan. Fast det svaret har jag redan. Vi hade fyra barn och hade några år innan köpt ett radhus. Jag hade varken ork, idéer eller pengarna att ta itu med ett nytt hus. Framförallt kunde jag inte se möjligheterna och potentialen. Det är en stor konst som vissa begåvats med, där är inte jag.

Och vi har bott här i radhuset i 28 år, så det sitter väl ett och annat i väggarna även här. Ikväll får vi hem son Johan med familj på middag, så nu är det dags att förbereda! 

Ett hus är betydligt mer än "bara" ett hus!

Skärvor från en svunnen era...

Under 1917-1970  var Upsala-Ekeby Skandinaviens största kakelfabrik med tillverkning av kakelplattor, och från början även kakelugnar. På 30-talet inleddes produktion av prydnadsföremål i lergods som fick sin storhetstid främst på 50-talet. 

Jag besökte butiken, som låg intill fabriken, med jämna mellanrum tillsammans med min mamma på 60-talet. Där såldes sekunda varor (nutidens outlet) och mamma brukade handla blomkrukor och fat. Själv tyckte jag det var ganska tråkigt, och hölls mest utanför butiksentrén, där jag tränade på att hänga knäveck i ledstången, samtidigt som jag tuggade på Jenka-tuggummi, det fanns en kiosk i närheten som sålde sådana för 5 öre styck.

Leran för tillverkningen tog man från markerna runt fabriken. Bakom fabriksbyggnaden slängde man trasiga kakelplattor och krukor. Alltså den plats som syns på bilden, där det numera ligger en damm med sjöfågel och grodor, kolonilotter och vandringsstigar. Mamma, som på den tiden hade mosaik-tavlor som största hobby, efter sömnad,  hon tog mig ofta med just hit för att plocka kakelplattor, som hon sedan använde för att göra sina tavlor. Det tyckte jag var betydligt roligare än att gå i butiken. Förmodligen eftersom jag också brukade få vara med och göra små tavlor.

På förmiddagens hundpromenad plockade jag på mig några små skärvor. Tänk att det fortfarande finns kvar, så här 60-70 år senare! 

Jag har sparat en tavla som mamma och jag gjorde tillsammans. Om det ska föreställa måsar över hav eller mark, det låter jag vara osagt. Den här tavlan är verkligen inget mästerverk och står gömd i källaren,  jag nämns inte göra mig av med den. 

1977 la fabriken helt ned och nu är den fylld av olika verksamheter. Vårdcentral, Friskis och Svettis, företag, gymnasieskolor, grundskola, förskola, tandläkarmottagning, fotvård, yoga, bilverkstad, apotek m m.

                                                      
Som det regnade i natt! Och när jag såg dropparna på bladen kom jag på ett annat "60-tals-minne". Nämligen den här Droppen dripp och droppen drapp, med Alice Babs och dotter Titti från 1964!

Välkommen Augusti!

 En sådan här dag, den 1 augusti 2023, när jag ägnat timmarna åt; två längre hundpromenader, skrivit veckomatsedel och storhandlat, tvättat tre maskiner, stekt köttbullar, vattnat blommor, skissat och planerat ett sömnads-projekt, så tänkte jag att det är på sin plats med klokord av Sofia Sievertsdotter! Det var ett bra tag sedan jag citerade henne här! Men nu känner jag att det är dags och på sin plats;

Sensommar.

När sommarens sista andetag hörs, låt mig njuta av gyllenmogna färger, ljumt vatten och blomster som fortfarande lyser på marken. Hjälp mig att inte ta min kropp, mitt liv eller min omgivning för given.

Gör mig medveten om vad som på djupet ger mig näring och vilka distraktioner jag är redo att rensa bort ur mitt liv.  Påminn mig om att hålla mitt huvud högt och att aldrig låta begränsande tankar eller ord förminska mig eller någon annan. 

Denna dag, hjälp mig att klargöra vad jag behöver förändra för att utvecklas till den person jag är menad att vara. Hjälp mig att se på vilka sätt jag behöver ta ansvar för mitt liv och för min sensommar.

För nu när 2 tredjedelar av sommaren passerat, så det känns verkligen som vi går in i sensommaren. Konstigt nog har jag börjat drömma om skolsituationer igen, trots att jag inte ska gå till något jobb. Kanske har jag fortfarande inte riktigt fattat det. 

Jag hoppas få se superfullmånen ikväll, men det verkar mulna på, så kanske lyser den med sin frånvaro. Vi får väl se, på den allra sista hundpromenaden.

Välkommen Augusti!