År som sätter spår

 För ett par veckor sedan upptäckte jag att mitt nuvarande pass går ut i slutet av Mars månad. Jag bokade in mig för att fixa ett nytt. Blev överraskad att det fanns tider så snabbt! När jag skulle hitta tid till det förra var det helt fullt i Uppsala inom överskådlig tid, så jag fick lov att ta mig till Västerås. Det var då jag skulle fylla 60 och hade en "överrasknings-resa" på lut. Men nu, fem år senare, gick det alltså betydligt snabbare! 

Fem år, sätter sina spår. Jag skulle "piffa till mig" så jag fräschade upp håret med torrschampo, täckte mörka ringar under ögonen med concealer, strök lite solpuder över det gråbleka ansiktet och hade till och med läpp-penna och läppstift på läpparna innan jag cyklade ner till polishuset. När det var min tid fick jag gå in i ett litet bås med draperi, identifiera mig med körkort, mäta mig, skriva en namnteckning och lämna fingeravtryck och så ta foto. Jag ordnade anletsdragen och kameran knäppte av. Fick lov att ta om det, då jag tittat för högt upp. När jag betalat visade hon en bild på resultatet. Jag stirrade tillbaka på den sura, trötta tanten och trodde för en sekund att det var en bild på min gamla trötta mamma, men sen gick det upp för mig att det var jag. DET VAR JAG!! Hur kunde det vara möjligt??? Så där ser jag inte ut när jag tittar mig i spegeln på morgnarna. -Herregud vad gammal jag ser ut, utbrast jag till polisen bakom disken, och hon skrattade bara till och sa att det skulle ta en vecka att få färdigt passet.

Jag tror att jag var lite i chock och sorg när jag cyklade hem för att ta ut lilla vovven på eftermiddagspromenad.  Hon gick långsamt, långsamt idag och jag sa högt till henne; - Ja du Majsan, det är du och jag. Två gamla tanter som promenerar här. Men är vi verkligen så sura och trötta?? Jag som känner mig så glad och full av liv!!

Jo, jag vet att jag är äldre. Redan efter 50 år tyckte jag att det gick lite fortare med åldrandet utseendemässigt, och efter 60 var det tydligt märkbart. Det är ju bara att acceptera! Men varför i all sin dagar, måste man se allvarlig ut i ett pass? Det gör faktiskt att bekymmers-rynkan mellan ögonen blir mer markant och de nasolabiala vecken från näsvingarna mot mungiporna ser djupare ut, och dessutom får mungiporna att peka nedåt, så man ser riktigt sur ut. Fast man bara är allvarlig. Det är inte rättvist. Jag menar, om man finge skratta, skulle man visserligen vara rynkig, men skratt-rynkor är så mycket trevligare!!

På körkortsfotot till höger är jag 42 år. På passfotot till vänster är jag 60 år. På det foto jag tog idag, ser jag ut som 80 +. Och visst måste åren sätta spår. Men varför så skoningslöst??

När lilla vovven och jag så småningom närmade oss hemmet igen, så ryckte jag upp mig en smula och tänkte; -Ok, gå här och sura då, men då blir du ju den där surtanten. Om du istället ler och visar upp dina skratt-rynkor så känns det garanterat bättre! Och där har jag landat just nu! 

På solskenshumör!

 

Det kan ha berott på en hel natt med god sömn. Det kan ha berott på solstrålarna. På fågelkvittret som nästan var öronbedövande. Att min syster kom förbi på en spontanfika och vi smorde oss med solskyddsfaktor och satt i lä och drack kaffe och småpratade på förmiddagen. Det kan också ha bidragit att lilla vovven var på osedvanligt gåvänligt humör i dagsmejan och att vi båda, länge stod och betraktade de här två änderna som i solnedgångsljuset med jämna mellanrum dök under ytan för att hitta något ätbart. 

Men mest av allt, tror jag mitt solskenshumör idag, berodde på den här bilden som jag fick mig tillsänd.

 Jag har vetat om det ett tag, men fr om idag är det officiellt! Efter sommaren ska jag bli mormor! Kan man vara annat än på solskenshumör??!!

Kanske.....

I vattenspegeln ser jag trädkronorna och himlen, nästan klarare och tydligare än i de "verkliga" träden. Kanske behöver det inte vara sämre för att det är upp och ner?!

Kanske kan man se livet klarare när man utsätts för prövningar?! Kanske kan man uppskatta allt mer när man ser det ur en annan synvinkel?! Kanske får man nya perspektiv som leder till nya möjligheter, när allt plötsligt blir förvrängt?!

Jag har haft tre finfina dagar, men två nätter utan så värst mycket sömn, och tröttheten har en förmåga att göra mig lite skör i tanken. Det "dyker upp" saker som jag går och grunnar på, allt ifrån världsläget till saker och händelser alldeles nära inpå.

Men nu ska jag ta och ägna mig åt praktiskt arbete, när jag ska tillreda en lasagne till söndagsmiddag. Och då skingras nog mina tankar. Med lite skön musik i högtalarna, ett glas rödvin att smutta på allt medan jag hackar lök och fräser köttfärs, kokar bechamelsås och river ost. 

Kanske fyller även de dystra tankarna en funktion!?
 

Yoga-tankar och andra aktiviteter

 Yogan på Friskis & Svettis på Torsdagar är så bra! Han som leder klassen är så seriös, så pedagogisk och tydlig. Det är bara att blunda och följa med. Ibland är det nästan som att jag tror han kan läsa våra tankar, och jag kommer på mig själv med att generat le. Samtidigt får han mig att hitta rätt i positionen, får mig att förstå hur andningen ska hjälpa mig att slappna av, får mitt sinne att stilla sig och tiden går så fort! Eldandningen som vi utför, skulle för några år sedan fått mig att börja fnissa, men nu köper jag allt med hull och hår och bara följer instruktionerna, och verkligen känner hur energin kommer  till mig! 

Dagen har förutom yoga-pass innehållit besök hos min kära frisör, hundpromenad, veckostädning och lägenhetsvisning.

Dottern hade bett om en förhandsvisning på en lägenhet i Luthagen, nära min gamla låg- och mellanstadieskola. Det är ganska spännande att gå och titta på lägenheter och olika planlösningar. Den här  såg intressant ut på bilderna, men i verkligheten var den inte lika fräsch. T ex så var det ett trasigt golv och mögelangripet kakel i badrummet, och i protokollet stod det att besiktningsmannen föreslagit att man skulle duscha med öppen dörr.... Det stod också att ugnsluckan var svår att stänga. Vi upptäckte att den inte gick att stänga över huvud taget.  56 kvadratmeter för 2 095 000 kronor som utgångspris. Jag rådde dottern att ha is i magen och avvakta. Hon ringde sin kompis som är mäklare och han rådde till det samma, eller att lägga ett lågt bud.

Vi får se, jag förstår att hon börjar längta efter något eget, även om hon sa häromdagen "det är bekvämt att bo hemma", så vet jag att hon är så redo att stå på helt egna ben.

Ikväll har jag och lilla vovven huset för oss själva. Maken är på tvådagarskurs i Stockholm och intar sin middag på Operakällaren.  Dottern är ute och äter med en god vän. Jag har precis ätit och ska ta ett bad.

Imorgon bitti ska jag ta tåget till Älvsjö och besöka Sy-festivalen. I morgon kväll väntar vi hem äldsta dottern, svärsonen och bulldoggen. Dom ska utkassera hennes 30-årspresent vilket innebär en helg i Stockholm med hotell, restaurangmiddag och musikalen Hair. Vi ska vara hundvakter. På lördagkväll får vi hit äldste sonen på middag, resten av hans familj är i Söderhamn  och firar sportlov. Jag återkommer här tidigast söndag!

Färgsprak i livets hjärta!

Den här tisdagen fick ett färgsprakande avslut! Se bara på bilderna!

När man har en dotter som arbetar i modebranchen, och tar hem tre stora sjok med tygprover på herr-näsdukar som ska beställas från Italien. Och jag får vara med och tycka! Vilken ynnest för en textil-intresserad!!

Och så lagade maken en vegetarisk anrättning i lika glada färger. Han har fått byta matlagnings-dag från tisdag till onsdag, eftersom han börjat jobba måndag-tisdag. 

Jag, som egentligen är en ganska lågmäld person, i både personlighet och till det yttre, kan ändå känna mig lite upplivad av lite färgsprak.

Eller som Sofia Sievertsdotter skriver;

Det finns en väntan. En inre plats där tystnad vägleder dina steg. En plats där förväntan är samma sak som lycka, där ord och tankar hittar hem, En plats som längtar, som ville den omfamna dig.

Det  finns en väntan som rullas ut som en vit matta. En morgondag som du inte vet någonting om, men som vet allt om dig. Ett rum att samlas i, en plats att återvända till, en sanning som består. 

Det finns en väntan bortom tid och rum, En ogripbar fjäril som följer varje steg du tar, i färg. Väntan är vacker, den visar att du lever, Visar att din väg ännu inte har vandrats hela vägen hem, Visar att livets hjärta fortfarande pumpar i dig.

Fettisdag

 Vad annat kan man ha på bild idag om inte en semla (eller tre....)!!

Maken har redan hunnit äta en halv på jobbet i förmiddags. Dottern, som varit i Stockholm för fotografering av vår och försommarkollektioner, har inte ätit någon-"eftersom fotomodellerna inte äter sådant", men däremot hade hon noterat att det varit kö utanför de konditorier hon passerat på vägen hem. Maken hade hört att vi svenskar sätter i oss 6 miljoner semlor just idag!! VA? Hur är det möjligt, tänker jag!!

Och jag, som varit ledig hela dagen, har inte tjuvstartat ätandet. 

Tänk att jag fortfarande, varje morgon, vaknar med tanken; -Å, idag en ledig dag! Känslan av lov, håller verkligen i sig och jag är så tacksam! 

Idag laddade jag ner Biblio, en app från biblioteket, och jag hittade en ljudbok som visade sig vara en riktig "bladvändare" - eller kan man säga så, när det gäller ljudböcker....??  Det du inte ser av Katherine Webb, en historia som utspelar sig både i då- och nu-tid. Jag blev totalt uppslukad, och det visade sig att jag suttit och lyssnat och vävt 4 timmar och 20 minuter utan att ha en aning om att jag förbrukat så lång tid! Var liksom fortfarande kvar i historien, när jag gick på eftermiddagspromenaden med lilla vovven! Då är det bra! Längtar till att höra fortsättningen, men det får bli imorgon. Nu ska jag fixa te och servera semlorna till maken och dottern och mig själv. 

Inte färdig med vintern

Det var nästan med barnslig förtjusning jag trampade iväg till gymmet i morse. Jag sträckte ut tungan och försökte fånga snöflingor i yrsnön som nästan föll vertikalt i blåsten! Glad är jag eftersom jag inte alls är klar med vintern! Vill ha mer snö och minusgrader innan våren kommer och tar plats!

Det föll så pass att jag måste skotta gången fram till huset, även om det töade och kom lite regnstänk före lunch. Lagom till eftermiddagspromenaden hade det frusit på och blivit skarsnö och solen kikade fram. Någon mer än jag var inte heller färdig med vintern, men det var nog ändå väl optimistiskt att ge sig ut på skidor. Så jag hade inte dåligt samvete över att jag och lilla vovven gick i skidspåret.

Maken och jag planerar att åka till fjälls längre fram i Mars, så då hoppas jag på rejäla skidspår, packad ryggsäck med varm choklad och äggmackor, kalfjäll och knotiga fjällbjörkar med skägglav hängandes från grenarna. 

 

En gammal hind

Hjortar är vackra djur. Men just idag hade jag tinat ett kg hjort-färs som skulle bli bas i en lasagne, så det vackra kändes nästan lite makabert att tänka på. 

Jag tyckte att det luktade lite skumt, när jag öppnade påsen, men jag hade smör i stekpannan och la i färsen när det började bubbla. 

Sen trodde jag att jag skulle spy! Det var en lukt som inte går att sätta ord på. Inte som att det var härsket och dåligt, men det var en kväljande, stickande doft som gjorde att jag tappade all aptit för mat. Även dottern, som visserligen var trött och ganska bakis efter lördagskvällens festande, grimaserade och vände i köksdörren. 

Jag ringde min kusin, som är en erfaren jägare. Han sa direkt; -Du har förmodligen fått tag på kött från en gammal hind. Det är ätbart men inte särskilt aptitligt. 

En som däremot tyckte att det doftade alldeles ljuvligt, det var lilla vovven som satt så sött nedanför spisen och vädrade.

Jag frågade min kusin och jag kunde ge det till hunden, och han (som visserligen inte är någon hundfantast) hävdade att "om det är otjänligt, så äter inte hunden det".

Den genomstekta färsen åkte ut på kylning på altanen. Nu, några timmar senare, har lilla vovven fått en halv dl blandat med sitt torrfoder, och hon glufsade i sig allt på nolltid. Vi får väl se hur magen blir.

Själv har jag bestämt att vi ska äta en vegetarisk svamprisotto till middag. Fick avsmak för kött för resten av den här dagen!

I går hade vi middagsgäster och kvällen förlöpte med en rykande het fisksoppa, en ljuvligt smörig chardonnay och goda samtal.

Det roar mig att tänka på om en annan skulle lukta likt den gamla hinden, för en kannibal.....

Ibland är det konstigt, vilka vägar ens tankar för en!

Ljusare, mirakulöst slätare och mer förskönad.....

.... ja, det resultatet ska mitt ansikte nu ha, efter att ha haft den här masken på i 15 minuter. Medan jag läste och drack Prosecco. När jag kritiskt granskade mitt ansikte och smörjde in det, efter badet, ska jag i ärlighetens namn säga att jag inte såg minsta spår av varken ljusare, slätare eller mer förskönad. Däremot lyste näsan som ett rött stoppljus, där har herpesblåsor placerat sig. Men jag har i alla fall snygga ögonbryn och böjda, mörka fransar, efter en lashlift och brynfärgning jag gjorde igår. 

Och badet var skönt, lite fredagskänsla över det! När jag arbetade, hade jag ju alltid mitt fredagsbad, och nu stundar dessutom sportlovet så det hade varit extra speciellt.

Mirakulöst sköna är däremot snödropparna! Kunde inte låta bli att plocka in några stycken efter veckans storstädning. Dom har smugit sig upp i rosenrabatten sedan någon vecka tillbaka. Trogna

 vårmarkörer!

Nu ska jag ta hand om en hjortfilé, göra en rösti och en fräsch sallad och dekantera ett Bulgariskt rödvin, som maken fick i present när han slutade arbeta. Ikväll blir det På Spåret. Dottern ska på AW och kommer sent. 

Skulle tro att vi sussar gott då!

Och kanske drömmer om att vakna upp med ett mirakulöst slätare och mer förskönat ansikte.....

Livet är fullt av underverk!

 I går kväll träffade jag mina f d arbetskollegor på 7 Flaskor. Vi hade mycket att ta igen och uppdatera varandra om, så det blev fyra timmar med prat och drinkar. Drinkar på temat Nordiska gudar. På bilden dricker jag en Jord, hon är guden Tors mamma. Oden är hans pappa. Drinken bestod av rom, havtorn, björksav, gulbetor och citronsyra. God! I ungefär tre veckor räcker en meny, sedan byter dom tema. Nästa skulle ha tema bilmärken, den vill man ju inte missa!

Nu har jag precis tagit ut en plåt med semmelbullar ur ugnen. På tisdag är det dags att börja äta semlor, och nu har jag så att jag kan ladda frysen och vi ska klara oss ända till påsken. För varje tisdag är det soppa och sen semla! Det gäller att hålla på sina traditioner!

Drinkar, semlor, mitt yoga-pass idag-livet är verkligen fullt av underverk!

Alla Hjärtans Dag, eller ej

 Bästa Luna! Jag är en pojke på 19 år, som söker kontakt med en bussig tös mellan 15 och 25 år. Mina intressen äro många, dock främst sång och musik. Svar i DU-.form väntas från långa och mörka, för övrigt är utseendet likgiltigt.

Alla tiders Luna! I Uppland tvenne pojkar gå och önska varsin brevvän få, helst från Göteborgstrakten. Intressen äro dans, sport, bio och promenader. Alla flickor rara, skynda er att svara.

Bästa Luna! Jag är en 19-års yngling, som önskar brevväxla med en flicka. Intressen bio, cykelturer m m. Svar i DU-form.

Bästa Luna! Var finns den flicka, som känner sig ensam och som längtar efter en arbetare från mellersta Sverige. Inte nöjeslysten men intresserad av friluftsliv. Livets lycka.

Ovanstående texter fann jag på en spole med handspunnet lingarn, under eftermiddagens vävstund.  Nog skulle man vilja ha en tidsmaskin för att resa tillbaka och se vilka människoöden som gömmer sig bakom signaturerna! Garnet köpte min mamma på auktion i Hälsingland under 70-talet. Jag gissar att tidningen är Allas och möjligen daterad 50-tal. Det har bevisligen hänt en del med språket. Inte för att jag varit ute och tittat på Tinder, men nog känns den här texten lite som att "bäst-före-datum" passerats....

Lite passande ändå, att hitta den på Alla Hjärtans Dag. Maken muttrade i morse, när han, på sms, fick ett "kärleksfullt" erbjudande från en sida med språk-kurser just idag. För visst är det kommersiella krafter som från början har gjort detta till en speciell dag! Jag vill säga att maken och jag är kärleksfulla mot varandra varje dag. Han hade t ex köpt hem tulpaner för min skull, i söndags. Så även om vi idag "gått om varandra"; när jag gick förmiddagspromenaden med vovven, satt maken och läste om bronsåldern. När jag cyklade på Yin-yoga gick maken långpromenad. När jag gick eftermiddagspromenaden med vovven var maken på kurs på senioruniversitetet. Medan maken lagade middag, satt jag och vävde. Nu sitter maken framför nyheterna på tv och jag sitter här och knappar på min dator. Men vi vet var vi har varandra! Alla Hjärtans Dag, eller ej.

Slöjd-historia och magmuskler i förfall

Det kan ha varit 1968. Jag var 10 år och på syslöjden i skolan hade vi fått börja sy på symaskin. Gamla gröna Singer, minns jag. Det var en slöjdpåse först, med monogram broderat med små, fina stjälkstygn. Sen skulle vi få träna mer att sy rakt, och då skulle alla barn sy varsitt stick- och virkfodral. Det fanns inget alternativ. Alla människor behövde väl ett dylikt!? Faktum är att jag har haft väldigt stor nytta av detta fodral. Det används än idag som förvaring till jumperstickor och virknålar.

Men jag har ju dessutom en massa strump- och rundstickor! På dessa står inte storleksnummer och hitintills har jag haft alla samlade i ett plaströr och i en plastpåse. Nu hade röret spruckit sönder och i plastpåsen var det en salig röra och trassel.

Det var anledningen till att jag satt vid symaskinen igår, och så även en stund idag. Av gamla tygrester har jag nu ordning och reda på strumpstickor....

.... och rundstickor. Snyggt och prydligt blev det och tänk så lätt det blir att hitta rätt i fortsättningen. Inget mera letande och sorterande för att hitta rätt storlek och rätt antal.

Måste säga att jag känner mig väldigt nöjd!

Och när nu svanskotan trasslar, så kanske det är symaskinen som får mer av min tid. Visserligen kunde jag använda både cross-trainer och rodd-maskin  på gymmet i morse. Och ben, rygg och armar gick bra att träna. Men när det kom till magmusklerna så var det kört. Jag brukar köra tre olika varianter, men ingen gick att genomföra. Inte heller maken klarade av det pga sitt spruckna revben. Nej, nu blir det till att låta magen svälla ut och ta plats. Vi åt blåbärsbullar till fikat och ikväll blir det varsin öl till Pytt i pannan. Förfallet har börjat och beach -23 har ingen chans....

 

Ännu en helg till ända

 Se vilket konstverk denna tårta är! Den dukades fram som dessert i går, efter en lyxmiddag med hummertoast med kalixlöjrom till förrätt och därefter oxfilé med kryddsmör, rödvinssås, potatisgratäng och en varm sallad med sparris och rostade tomater på små salladsblad. Som synes, är ljuset format som en nia, och anledningen var att vi firade vårt äldsta barnbarn, som fyllde för precis en  vecka sedan. Det är hans mamma som är så här duktig på att göra vackra tårtor. Goda också, säger dom som äter. Själv är jag ingen tårtmänniska, så jag nöjer mig med att titta. Och en fröjd för ögat är den verkligen!

Söndagen har förlöpt i vilsam takt. Jag har varit ute med vovven ett par svängar och däremellan har jag suttit vid symaskinen. Maken har varit hem till äldste son med familj och hjälpt dom laga en duschvägg. Nu har han bakat matbröd och lagat söndagsmiddagen som står i ugnen och sprider ljuvliga dofter. Så småningom ska yngsta dottern komma hem, hon har tillbringat helgen hos en god vän i Norrköping och sitter på tåget i detta nu. I morgon stundar en ny vecka. Vi hade planer på att åka till fjälls och åka längdskidor, men får skjuta upp de planerna. Jag har fortfarande ont efter att jag ramlade omkull på en isfläck och slog i svanskotan och maken ramlade framlänges på skridskoisen och slog ner på bröstet, så han har förmodligen en spricka i ett revben. Få se hur det går att gymma i morgon bitti. 

Jag är inte missunnsam....

Bara en liten smula avundsjuk!

Detta efter att ha suttit och gått igenom alla numren av tidningen Lantliv från 2022. En tidning som äldsta dottern fick som prenumeration i födelsedagspresent förra året. Tyckte hon var rätt målgrupp, då hon flyttat till ett lantligt gammalt hus.

Och nu har jag suttit och suktat. Alltså det finns så många fantastiska hus med charm och karaktär. Med mysfaktor och snickarglädje. Med utsikter och kakelugnar. Med stora lantkök och spröjsade fönster. Med verandor och trädgårdar med växthus.

Och nu är jag nästan allergisk av uttryck som; Här kan vi bara vara. Här får barnen en idyllisk uppväxt. Här har finns plats för hela stora familjen. Här står tiden still. Osv i all oändlighet.

Och så är det bilder på par med några småbarn som lyckligt ler mot kameran, gärna en hund som snällt ligger vid deras fötter. Oklanderligt klädda. Inte en smutsfläck på barnen, inga leksaker framme, inga hundhår på golvet, bara perfekt, perfekt.

Alltså det där är ju inte sant! Det fattar ju jag, (gamla människan), men låter mig ändå förföras och avundsjukt sukta; varför är det inte mitt?

Har ju ändå turen att ha en dotter och svärson som har just ett dylikt hus, som jag får besöka då och då. Imorgon eftermiddag ska jag ta tåget tillbaka till Uppsala och vårt 70-talsradhus. Framförallt tillbaka hem till maken, det blir trevligt, även utan glasveranda, kakelugn, stort lantkök eller snickarglädje. Och det bästa av allt tror jag blir att slippa de isiga hundpromenaderna med halkrisk. 

Häromdagen var en bil som parkerade framför mig på gatan. En man i 45-årsåldern klev ur och drog försiktigt fötterna längs med den isiga gatan mot sitt hus samtidigt som han ropade till mig; -Man går som en pensionär!  Visste inte riktigt vad jag skulle svara, kände jag mig möjligen en smula ålderskränkt, eller skulle jag tolka det som att han inte trodde att jag var pensionär, han syftade ju på sig själv.... Ropade bara tillbaka; -Ja det är ett hemskt underlag, gå försiktigt. 

En behaglig lunk

 Har fått mina rutiner här på Vintergatan. Vaknar varje morgon av att dottern kör mixern nere i köket för att göra frukost-smoothien. Den har blivit som min väckarklocka vid 7. Men jag går inte upp, utan ligger kvar och morgnar mig till framåt 8. Då har dottern redan varit på sitt arbete en halvtimme. Jag tassar ner i köket och möts varje morgon av ett glas smoothie och en liten handskriven hälsning. Så mysigt.

Och nu har dagen gått, jag har duschat och ska strax påbörja middagen. Dottern är på träning och kommer hem om en timme. 

En behaglig lunk. Och allt medan jag går här i mitt ullunderställ som blivit både noppigt, med knän och här och där lite Frasse-slem (ni anar inte hur mycket en bulldogg slemmar under promenaderna) får jag helt magiska filmer och foton från Paris. Yngsta dottern är där i jobbet. Det ska trendspanas och inhandlas tyg inför nästa kollektion. I går drack hon eftermiddagskaffet på Galleri Lafayette under en fantastisk glaskupol, och därefter tillbringade hon flera timmar och tittade på haute couture hos Dior. Där visades inga ullunderställ över huvud taget....

Band och avtryck

Tio meter band! Inköpt

 på Insjöns väveri. Suktade efter stora linnedukar i all slags färger och olika lokala drällar, men den plånboken hade jag inte med mig idag.

Tänkte på symboliken i band. Knyta vänskapsband, kärleksband, bandet mellan en mor och hennes barn. Knutna band i kampen mot bröstcancer, mot tarmsjukdomar, mot prostata, mot epilepsi, mot hiv. Band som krigsveteraner bär. Sorgbandet som mer är som en svart armbindel.

I mitt fall är tanken med banden att de ska bli handdukshängare till den väv jag håller på med nu. Som ett slags band på livets väv kanske?!

 Så tittade jag på Frasses fina tassavtryck i snön och började fundera över symboliken i att göra avtryck.  För avtryck det gör vi alla på olika sätt. Vilka avtryck finns kvar av oss? Beror nog på vem du frågar. Vilka avtryck av medmänniskor minns du själv? Så många olika, tänker jag. Från mina föräldrar och syskon genom uppväxten. Från lärare jag haft som sett och uppmuntrat mig att våga. Från vänner jag mött som delat glädje och upptåg. Från min man, som jag träffade så tidigt i livet, vi som delat så mycket livsavgörande händelser och fortsätter att dela i vårt gemensamma liv. Utan avtryck från andra, så vore livet ganska torftigt. Tänk att ett litet tassavtryck i snön kan få tankarna att spinna iväg så.

Fullmåne

 Ser ni den klotrunda fullmånen över berget?! Tog fotot precis när solen var påväg ned och jag gick eftermiddagspromenaden med hundarna. Ljuset var så milt, luften så klar och alla sinnen skärptes. Syn, doft, hörsel, känsel och smak. 

Det är fullmåne i Lejonet. Lejonet styr över det femte huset där kärleksaffärer och sådant vi ägnar oss åt med den största kärlek finns (våra barn, en hobby som är kreativ eller artistisk) Tydligen så har även Uranus "ett finger med i spelet", vilket lär betyda att vi behöver påminna oss själva om att inte agera impulsivt. Det positiva är att man kan vakna till med ett ryck och se på ett helt nytt sätt gällande en situation eller relation.

Låter det kryptiskt? Ja, lite, men samtidigt spännande och i min fantasirika värld, så snurrar tankarna. Vad kan det här betyda i mitt liv? 

Ett vet ja, och det är att månen är magisk och vacker. 

Och imorgon kommer en ny vecka!

En bukett med vår

Det finns en trädgård/blomsteraffär här i byn som heter Gundhes.  Varje gång jag är här på besök brukar det bli en sväng dit. Dom har så mysigt, så mycket fina blommor och så trevlig personal.

Och vad ger mer helg- och vårkänsla än en sådan här bukett?! Anemoner, flerfärgade tulpaner och så pistage, kallade hon de småbladiga gröna kvistarna för.

Sen blev det två pärlhyacinter också, tycker att dom passar så bra i dessa krukor.

Och apropå krukor, när jag var ute i boden för att leta en kruka, hittade jag det här gamla litermåttet, rostigt och lagat, men jag tyckte det var så charmigt. Har planterat om det här elefantörat, som inte ser så mycket ut för världen, men i krukan blev det nästan som en installation i sig.

Solen har strålat från en klarblå himmel idag och vi har varit ute drygt fyra timmar. Fast lilla vovven vägrade faktiskt följa med på eftermiddagspromenaden, tror hon börjar tycka att det blir lite för mycket av det goda. Hemma i Uppsala får hon bestämma takt och längd, och då blir det som mest två timmar, fördelat på två promenader. Hon var nöjd att stanna hemma i fåtöljen, kanske kan jag få ut henne på en nattpromenad, det är fullmåne och klart, måste nog ut och titta på den lite senare,

 

När katterna är borta, dansar råttan på bordet......

 

Det är ju ändå fredag! Och jag har gått över milen idag, och faktiskt alla andra dagar jag varit här också. Vi är ute nästan 4 timmar varje dag. Trots det isiga underlaget så kämpar jag på med vovvarna som springer hit och dit och trasslar ihop varandras koppel. Fort går det inte, Frasse drar framåt och Majsan drar bakåt. Dom triggar också varandra till att skälla alldeles kolossalt om vi möter andra hundar. Frasse reser ragg och låter som ett odjur, Majsan bjäbbar på i diskant och viftar som en galning på svansen. Snart tror jag att jag kan varenda liten gata här i samhället. Skulle gärna ge mig ut i skogen, men pga underlaget måste jag avstå. Vill inte riskera att trilla omkull igen. 

Idag låg en doft från sågen över hela samhället. Från mitt sovrumsfönster ser man röken från byggnaderna och hör slamret dygnet runt. En såg som etablerades redan 1925 och har utvecklats av och med fyra generationer Bergkvist. Från början flottades timret längs älven, nu är det skytteltrafik både på järnvägen som går ända fram, och av långtradare som kommer och går i en aldrig sinande ström dagarna långa. Det känns lite hoppfullt med en så livaktig arbetsplats i en sådan här bygd. Inte som värmländska Deje som maken och jag besökte för några år sedan, där det var tomma, nedstängda industrilokaler och bedagade bostäder, flyktingmottagning och en sunkig pizzeria. Finns bedagade hus även här, men det känns hoppfullt på något sätt. En stor 1-6-skola, butiker, tandläkarmottagning och fullt av vänliga människor. Här hälsar man på alla man möter och stannar och småpratar ibland.  Det är ganska fantastiskt att både Claes Ohlsson och Åhlén och Holm startade sina verksamheter på just den här lilla platsen runt förra sekelskiftet! Och så Insjöns väveri som startade på 40-talet och fortfarande är igång. Det tänkte jag besöka imorgon.

Men nu klappar jag mig själv på axeln och länsar barskåpet (läs golvet i skafferiet). En Margaritha får dom allt bjuda sin gamla mor/svärmor på. Den ska nu avnjutas i sköna vardagsrumssoffan, med en hund på varje sida, framför På spåret!

 

Varje dag är av vikt!

 -Men mamma, ska du vara alldeles ensam kvar här?!!

Så utbrast dottern när hon satte sig i bilen för att åka mot Karlsborg och imorgon vidare till Hälsö utanför Göteborg. Mina barn, framförallt döttrarna har alltid varit bekymrade över att jag ska vara ensam. Det är ju väldigt omtänksamt av dom, men jag försäkrar dom gång på gång om att det inte är någon fara. Att det rentav kan vara riktigt skönt att få vara ensam och tänka sina tankar färdigt, reflektera, äta när som, var som. Tror t o m att det kan vara nyttigt! Dessutom är jag inte ensam, jag har två hundar som sällskap! Det är jag och dom till söndag kväll, då kommer dottern tillbaka.

Jag citerar Sofia Sievertsdotter från boken "Andetaget, Livet, Evigheten, vägledning i varje ögonblick"

När dagen närmar sig sitt slut, hjälp mig att sakta in mina tankar, mina ord och mina gester så att varje rörelse är förankrad i den jag är. Låt mig avsluta min dag med tacksamhet och med en känsla av stillhet och ro.

Hjälp mig att se vad som har varit betydelsefullt, äkta och berörande idag. Låt mig sammanfatta och sätta ett värde på de timmar jag har bakom mig, vad livet än har givit eller tagit. Påminn mig om att varje dag är av vikt.

Denna kväll, hjälp mig att ärligt se den osminkade versionen av mig själv och min dag. Gör mig villig att justera det som längtar efter utveckling. Påminn mig om att tacka för motgångar likväl som för medgångar.

Med dom klokorden ska jag sätta på pastavatten, värma köttfärssås och hälla upp ett glas vin. Tack för nu!

Hemstickade vantar och Louis Vuitton-väska

När äldsta dottern fyllde 30 år fick hon av sin man, en Louis Vuitton-väska, inköpt i Paris, där dom var för en långhelg. En resa som för övrigt var hennes present till makens 30-årsdag. Han fyllde 30 två år innan henne, men resan fick skjutas upp pga pandemin.

Dom har fäbless för dyra märkesväskor mina döttrar, den yngsta äger också en liknande.  Själv har jag aldrig förstått mig på det. Tänker aldrig på vad folk har för väskor, kan inte se skillnad på äkta och plagiat. Dessutom tycker jag det är helt galna pengar att lägga ut!! Vet att dom kostar en förmögenhet. Och då spelar det ingen roll att man får ett glas champagne och sitta i finsoffan när man ska välja, eller exklusivaste papperskassen med massor av frasigt silkespapper runtomkring när man går därifrån.

Idag skulle i alla fall dottern på konferens om säkerhet i Tällberg på hotell Dalecarlia. Jag kramade hej då och log för mig själv när hon gick till bilen och skrapade rutorna med finväskan över axeln och mina hemstickade vantar på händerna. En skön kontrast och ett slags hopp om att hon ändå har "båda fötterna på jorden". Och det vet jag ju egentligen att hon har, väskan till trots. 

Jag har väl mina egna fäblesser för lyx. Njuter t ex furstligt av ett glas äkta champagne serverat i ett vackert glas. 

Men ikväll blir det hamburgare och varsin öl, och det är gott nog!