2022/2023

 2022 blev året då jag slutade arbeta. Och vilket slut det blev, trodde aldrig att jag skulle uppleva det så roligt  och att det skulle bli en sådan kick och egoboost. Jag går fortfarande omkring och är stolt som en tupp över allt fantastiskt som sades om mig!

Det var också året då jag fick göra min drömresa till Island, och den motsvarade alla mina förväntningar om att det var precis en sådan "sago-värld" som jag tänkt.

Maken och jag kunde resa iväg i september och tillbringa halva månaden på Sardinien, vilken lyx att få åka så! Vi planerar fler resor till andra platser, nu när vi kan åka när som helst under året.

Det blev ett år när jag smög igång träning igen, och kroppen verkar tacka och må bra för det. Det blev året då jag började med kallbad, en gång i veckan sedan början av oktober tar jag mitt dopp, för att jag kan och för att jag vill, det får mig att känna mig levande och här och nu.

Vi fick hem dottern och lilla vovven igen, hon bröt upp från ett 7-årigt förhållande och flyttade hem. Strax innan hon kom hade vi dessutom näst äldste son med familj boende hos oss i 6 veckor, dom har fortfarande inte fått sitt hus inflyttningsklart och det blev ett glapp mellan hyresbostäder.

Vid midnatt går vi över till att skriva 2023! Jag har skrivit ner några motton för nästa år och jag har skrivit ner önskningar och drömmar. Som jag alltid gör med jämna mellanrum. Det är inte alltid alla önskningar eller drömmar slår in, det kan t om vara så att när man kikar på dom efter ett tag, så inser man att det inte längre är någon dröm man har kvar. Och då är det gott nog! Man får ändra sig, det är ju för min egen skull jag gör det ändå. 

Och nyårsafton blir stillsam i år. Jag blev hembjuden på en drink och en hummertoast med champagne till äldste son med familj, sen eftermiddag. Nu är jag hemkommen och ska laga en enklare middag till maken och mig. Han känner ingen smak och är fortfarande risig, så vi får väl se om jag får fira 12-slaget i ensamhet. Men det är ok.

Urgammal och pånyttfödd

 Datorn jag använder är 13 år. Den har Windows 8 och för att få kommande uppdateringar behöver jag Windows 10. Det var därför min dator helt strejkade förra veckan, efter en uppdatering. Idag har jag fått en sprillans ny dator av min kära make. I bröllopsdagspresent, sa han. (Han kommer att få ett par tofflor av mig. Grafit-grå, eftersom 39-årig bröllopsdag heter Grafit-bröllop). (Vi firar bröllopsdag i övermorgon)!

Visst är det oerhört generöst, och visst kanske jag behöver en ny, jag använder ju datorn varje dag. Till att skriva här, till alla foton, till mejl, till recept, till bankärenden och till att söka efter allt mellan himmel och jord. Det är bara det att det är så vansinnigt besvärligt att börja om. Nu ska det till ett nytt virusprogram, det ska flyttas över allt som jag haft från min gamla dator, det ska installeras en massa nytt och jag är så ointresserad. Vill bara att det ska fungera som förut. Jag vet inte riktigt vad jag gör, när jag accepterar olika förslag som dyker upp. Språket är för mig rena grekiskan, och det finstilta ORKAR jag bara inte läsa. Hade dessutom kunnat köpa en mycket billigare variant, men den unge mannen i databutiken(med kolsvart färgat långt hår i svans)log lite snett och sa att "om du tänkt ha din nya dator lika länge som den gamla, så bör du nog tänka på att köpa en lite mer avancerad = dyrare"! Sådana där försäljare får mig alltid att känna mig urgammal.......

Nästan som nyfödd kände jag mig istället när jag tog årets sista kallbad! Det är något förlösande över att klä av sig i snålblåsten och kliva ner i det iskalla vattnet, djupandas och vara stilla en kort stund innan man går upp och klär sig. Trodde att jag skulle få bada isvak, eftersom det var is här för bara några dagar sedan, men blåst, plusgrader och regn hade fått all is att försvinna. Det var det 10 kallbadet för i år, startade första veckan i oktober. 

För precis en vecka sedan var vi 14 personer och 2 hundar samlade på Vintergatan, redo att fira jul. Idag är det maken och jag och lilla vovven, och det lär nog så förbli över nyårshelgen, maken är fortfarande krasslig. Vi har en stående inbjudan för i morgon kväll, men som det ser ut nu så måste vi nog tyvärr avböja. Nytt år blir det oavsett

Singing in the rain........?

 ...... nja, inte direkt. Allt det vintervackra har regnat bort och blivit till en grå, sörj- och ismassa och det var förenat med stor halkrisk att rasta vovven på förmiddagen!

Men jag har bestämt mig för att inte låta vädret påverka mitt humör! Det går ändå inte att påverka och  livet är alldeles för dyrbart för att man ska ta åt sig av väderleken! Efter hundpromenaden hämtade jag min vintercykel ur förrådet, pumpade upp den och cyklade till Fyrishov för ett Yoga- och meditations-pass. Blev genomblöt så yogabyxorna fick bytas mot ull-understället, men det gick alldeles utmärkt att yoga i dom. Direkt efter passet tog jag mig till Café Linné, där jag stämt träff med en god vän. En dubbel cappucini, en snickerskaka och 2 timmar senare hade vi någorlunda hunnit prata av oss och uppdatera oss om varandras läge.  Nu ska hon resa med sin äldste son till Thailand. Själv tog jag mig hem och lagade till en Jordärstkockssoppa. Maken är fortfarande risig. Han hostar, knaprar huvudvärkstabletter och sitter på toaletten med jämna mellanrum, då magen blivit risig.

Nä, så sjunger i regnet gör jag inte direkt, men jag försöker fokusera på allt som är bra! Som tända stearinljus, hett glöggte med honung och en mysig tv-film i soffan  med lilla vovven i knät och makens arm runt mina axlar.

Imorgon är en annan dag!

Med perspektiv på tillvaron

Ett munsår, lite ont i halsen eller huvudet är ingenting om man jämför.

Dyra elpriser, ett tappat glas som går i kras, bilen som krånglar är bara fjantigt i jämförelse.

En sömnlös natt, en inställd fest är bullshit.

 Ibland får man perspektiv på livet, och man stannar upp och slås av sårbarheten. Hur skört livet är. Hur viktigt det är att ta till vara och känna tacksamhet. Tacksamhet för den vanliga vardagen.

Min bästa väns dotter fick precis före jul moderkaksavlossning. Med akut kejsarsnitt plockade man fram lilla Ada, 25 veckor gammal, 530 gram tung. Hjärtat slog men de andra organen orkade inte påfrestningen. 

Deras jul blev inte någon vanlig jul. Imorgon är det begravning. En begravning med en väldigt liten kista.

I mina tankar är jag där och bara i min vildaste fantasi kan jag ana en liten bit av smärtan.

Var det någon mening med krassligheten?

Det hjälpte inte hur länge jag än stod under misteln på juldagarna, så fick jag ingen puss i år! Anledningen var förmodligen det gigantiska herpesutbrott som slog ut lagom till jul. På över- och underläpp ner mot hakan samt i den ena näsborren. När jag såg mig själv i spegeln, så förstod jag nog att det inte var så inbjudande att pussa mig. Fick lite ont i halsen och snuva också. Sen kom barn-barnen med hosta, grönt rinnande snor, feber och lite kräkningar. Nu har maken fått sin beskärda del av kakan..... Han hostar, fryser och är allmänt utmattad och klen. Ikväll tog han ett covid-test, men det visade negativt, så det är väl någon annan infektion i kroppen, men det är inte roligare för det. Bara att vila och vänta och hoppas att det ger med sig snart. 

Det blir kanske lite sega avslutande dagar på det här året. Men jag tog tillfället i akt och skrev en årsresumé och så några framåtsyftande rader för kommande år, till det behöver man lugn, ro och tid för eftertanke. Så kanske var det någon mening med krassligheten?!

 

 

Så var det slut på julen för den här gången!

Vi fick en vit jul. En vykortsvacker jul, så magiskt vacker. Alla snötyngda träd och buskar med fluffig, vit snö som gnistrade som vore dom beströdda med diamanter i solljuset som frikostigt flödade över oss på julafton!

Alla samlades redan den 23 runt en älg-chili som svärsonen svängt ihop och låtit stå och puttra på vedspisen i 7 timmar.

Efter julaftonens grötfrukost drog merparten av familjen iväg till isbanan för en bandymatch, men jag gick med de två minsta till en lekpark

Under tiden hade tomten passat på att hänga paket i äppelträdet. Men 4-åringen hävdade att det måste varit påskharen.....

I paketen fanns pyssel till barnen, och medan dom satt inne och pysslade och åt våfflor, serverades vuxenvåfflorna vid elden och tomtens bar på gården. Cheddaroströra med chili istället för sylt, och cava istället för varm choklad!

Så blev det Kalle Anka, dusch och ombyte, julbord med snapsvisor, tomten kom och delade ut paket till barnen och vi vuxna roade oss med julklappsspelet. När barnen lagt sig fortsatte vi med sällskapsspel.

Hetsigt, hög volym, skratt och skrik när 14 personer och två hundar samsas under samma tak.

Precis som det ska vara i juletid!

Sen blir det också skönt när det är över. När vi tagit farväl och åkt åt olika håll. Ena sonen for med sin familj till Söderhamn, Andra sonen for med sin familj till Lofsdalen. Dottern och svärsonen åkte till Himmelfjäll i Idre och vi har idag kommit hem till radhuset i Uppsala.

Det är upp-packat, tvättmaskinen surrar, vi har bastat och smuttar på den sista flaskan glögg. Ikväll blir det rester till middag. Det är Annandag Jul. Så var det över för den här gången.

Och jag är glad att jag kan skriva i här bloggen! Trodde att jag hade ett datorhaveri, då den inte gick att sätta igång efter en uppdatering tidigare i veckan. Hade planerat att åka iväg med den imorgon, men provade att knäppa på den nu ikväll, och då plötsligt gick den igång!

 

Fjärde advents-helgen

Förflyttad till Vintergatan, Insjön sedan i fredags eftermiddag!

Lördag morgon startade med en värmande brasa i kakelugnen och en lång frukost innan vi klädde oss varmt och bilade till Gråbodarna, ett fäbodställe, där svärsonens föräldrar äger skog och vi travade ut med yxa och stora ikeakassar. Det snöade och skogen var mäktig och tyst. Hundarna sprang lyckliga runt och vi såg ut tre granar och fyllde två stora kassar med olika sorters ris. Efter förrättat värv drack vi medhavt termoskaffe i slogboden.

Till kvällen hade vi biljetter till Victor och Gustav Norens julkonsert i Leksand. Vi såg dom i Dala Floda i somras, en oförglömlig kväll, och nu var det dags igen. Det var stor publik och blandat jul-musik och annat. Höjdpunkten var nog när Raymond Björling, bröderna och publiken sjöng O Helga Natt! Snacka om ståpäls!!

Lördagen övergick i söndag, vi somnade efter midnatt och vaknade upp till en ny dag vid 9-tiden. Efter frukost och långpromenad med hundarna, inköp av knäckebröd på Leksands fabriken och en kaffe och bulle, var maken tvungen att åka tillbaka till Uppsala. 

Själv ska jag stanna kvar här till över jul!

Vi ägnade eftermiddagen åt att fästa ljusslingor, binda kransar och dricka glögg vid brasan.

När mörkret sänkt sig klädde vi julgranen.

Och till middag blev det hemlagad ravioli fylld med salsiccia och ricotta med brynt salviasmör.

Nu har vi avslutat kvällen framför serien Julstorm på Netflix. Dottern ska jobba imorgon, men svärsonen och jag är lediga. Han ska inreda en garderob och jag ska ta hand om hundar, matlagning och julförberedelser.

Idag har vi tänt det fjärde adventsljuset och om fem dagar ska allt vara färdigt för vår familjejul.

 

Återbruka kläder

I somras fick jag en klänning av min brorsdotter. Hon hade rensat sin garderob och skulle köra till Stadsmissionen, men så fick jag titta först, och den här klänningen kände jag hade potential, så jag la beslag på den. 

Till vänster är ursprunget och till höger min "pimpade" julaftonsklänning. Jag har bytt alla knappar, från röda i plast till vita i pärlemor. Jag har broderat slingor i ärm-slut, längs fållen och på fick-kanterna. Det är kråkspark i vitt silkes-garn och så röda små glaspärlor. Runt halsringningen sydde jag fast en handstickad spets-krage och så sydde jag på röd-vit-gröna band som ska knytas som rosett mitt fram. Jag har redan hunnit använda den, och spillt blåbärsglass, så jag blev tvungen att tvätta, men nu hänger den ren och nystruken i sovrummet, redo att packas till julafton.

Och det är bara nio dagar kvar.

 

Livet är mig så kärt!

Jag fick ett sorgebesked före frukost i morse! Min fina farbror Rune hade somnat in i går kl 23.30. Och det hjälper inte att man vet att han varit sjuk och att han var gammal, beskedet är lika ledsamt och sorgligt ändå. Han var min pappas lillebror, dom var varandras kopior i mimik, röst, rörelser och sätt att prata. När jag besökte honom så var det som att få tillbaka min egen pappa för en stund. Rune var en så god människa med ett stort hjärta. Han var alltid så glad och han hade så många historier att berätta. Och när vi sist besökte honom så var vi för honom "barnen Österlund" från Uppsala.

Det brast för mig när jag fick höra vad han sagt till läkaren som kommit med beskedet att det inte fanns mer man kunde göra för honom. Då hade farbror Rune sagt; -Jag förstår och accepterar

 vad du säger, men det är bara det att livet är mig så kärt.

Jag hoppas att jag också tänker så när det är dags.

Men jag lever här och nu och mitt liv är också mig så kärt. Jag grät en skvätt mot makens axel, sen plockade jag ihop badkläder och efter ett besök hos min frisör så åkte jag och tog veckans dopp. På ett nytt ställe den här gången. Gick med i en grupp på facebook "Vinterbadare i Uppsala" och läste att det var öppet vatten vid Alnäs. Här var det också en trästege, istället för den i metall som är på Vårdsätra. Så mycket skönare att gå på. Kyligaste dagen hittills för bad, minus tio grader visade termometern, och man känner att man lever i det kalla vattnet! Blev dock ingen selfie den här gången, mobilen hade glidit omkull och visade bara himmel, och pga den låga temperaturen ville jag inte göra ett reprisdopp!

Skönt då att komma hem och dra på ett par nystickade, varma sockor på fötterna. Dom här spontanstickade jag, egentligen för att ge till barnbarnet som fyllde 7 förra veckan, men jag la upp för många maskor, så dom hade blivit för stora för honom, blev istället lagom till mig själv!

Nu ska jag laga till en varm soppa och så har dottern beställt pannkakor till efterätt. Hon for till jobbet men blev hemskickad pga halsont, det härjar visst corona på hennes arbetsplats.....

Men nu tänker vi positivt;

Livet är mig så kärt!

 

Vad har du gjort idag?

När dottern kommer hem varje kväll och vi sitter tillsammans vid middagsbordet så frågar hon alltid; 

-Och vad har ni gjort idag då? 

Har funderat lite över det där, att man ska redovisa sin tid. Inte för att hon menar något illa, men det är bara en känsla jag får. Förut hade man ju arbetat 8 timmar. Nu är det inte alltid att man kan tala om vad man gjort. Ibland tycker jag det verkar "så torftigt" när man berättar om sin dag, är man fortfarande där att man behöver "bevisa att man gjort någon nytta"???!! 

Jag har absolut inget problem att få tiden att gå. Och jag tycker aldrig att det är tråkigt. Jag har vänner som arbetar ideellt för viktiga föreningar och har föreslagit att jag borde komma med, t ex Afghanska flyktingar eller Stadsmissionen.  Men jag vill inte det nu. Och jag tänker inte ha dåligt samvete över det. Jag vill verkligen bara vara i min nya, lediga verklighet och tillåta mig att njuta av livet.

Idag startade jag med sock-stickning framför Lucia-morgon på tv, före frukost. Sen blev det hundpromenad före veckohandling av mat. Efter fika så satte jag mig med årets julkort/julbrev och Hitta.se. Det blev många adresser och personliga hälsningar att skriva. Så blev det hundpromenad igen, när jag passade på att ta fotot. Solen gick ned och färgade himlen vackert orange-rosa, termometern visade minus 11 grader och lilla vovven ville inte alls gå långt idag. Däremot låg hon gärna i mitt knä, när jag värmt glögg och satte mig framför julkalendern på teve. Nu har jag gått runt och tömt papperskorgar och dragit ut soptunnorna till vägen, lagt lutfisken i blöt och ska slå in lite julklappar innan det är dags att laga till lutfisken. 

Dottern är på AW ikväll, så hon kommer inte att fråga vad vi gjort idag. Och hon är inte så förtjust i lutfisk, så det kanske är lika bra.....

 

Merry everything and a happy always!

Visst är det lite så! Ungefär som i diktstrofen av Karin Boye: "visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd". Jag menar, det är allt man gör under adventstiden som skapar känslan som verkligen är höjdpunkten med julen! När man väl kommer till julafton så är det nästan lite stressigt och speedat, med väldigt höga förväntningar.

Men så här innan känns det som att man har "all tid i världen", och kan frossa i julstämning. Som idag, maken och jag var på gym mellan 7-8 (och nu är det så mörkt att cykellyset måste vara på både till och från gymmet) sen åkte vi hem och duschade och dukade frukost och tände det tredje adventsljuset.  Jag satt kvar och skrev i familje-chatten om förslag till "jul-knyt" för julbordet. Sen cyklade jag ner på stan för att leta julklapp till julklappsspelet. Vi köper ju sedan tre år tillbaka bara en julklapp var, och så kör vi tärningsspel om det, till de vuxna. Jag köpte också små julklappar till barn-barnen och så var jag på en alldeles underbart skön ansiktsbehandling och köpte lyxig hudvård till mig själv i julklapp.

Och nu sitter jag här och dricker glögg, med lilla vovven i knät och tända stearinljus. Innan jag börjar steka raggmunk, som ska bli middag, ska jag ta och titta på dagens adventskalender. För mig är allt detta runtomkring nästan det bästa med julen!

 Och glada och lyckliga vill vi väl vara för jämnan?!!

Festligheter i dagarna två

Tyvärr syns inte den praktfulla vita amaryllisen med en kvist eukalyptus till, på detta foto över gårdagens middagsbord. När mörkret sänkte sig och ljusen var tända, var det faktiskt väldigt fint! Hela eftermiddagen-kvällen-förmiddagen idag har varit väldigt lyckat. Mysigt att få träffa sina syskon och samtala. Blir lite lugnare att träffas innan julafton. Det blev en annan stress när vi sågs förr. Då var ju också alla barn och barnbarn med och det var en massa hålltider för olika aktiviteter. Och julbord i all ära, men jag föredrar nog annan mat. Igår bjöds Glöggmartini och salta mandlar. Smörstekt bröd med skagenröra och cremant. Biff Rydberg, sallad och öl. Ostbricka och Pinot Noir. Blåbärsglass med jordgubbs-sås och som avslutning kaffe och mörk choklad.

Nu är allt undanplockat, gästerna har åkt hem till sitt, tvättmaskinen surrar med dukar och servetter och jag sitter och tar igen mig i soffhörnet med en mugg glögg, innan nästa festlighet tar vid. Idag ska vi fira barnbarnet Alfred som fyllde 7 år i tisdags. Sonen har utlovat pizza och fika.

Det är tredje advent och landskapet har fått julstämning tack vare snön som föll igår. Allt är täckt med vit fluffig pudersnö och termometern visar minus 8 grader. Det är så vackert!

 

Glatt...

... var det på isen idag! Skridskopremiär för min del, och isen var fantastisk. Alldeles slät och spegelblank. Jag såg två av maken när han åkte framför mig. -Vilken tur du har, sa han! Och han var glad över att höften ville samarbeta. När han kom hem från Norge-trippen i söndags kväll, då han ramlat och slagit i höften, har veckan för hans del varit ganska stillasittande, med värk och stelhet. Men imorse följde han med på gymmet och det var han som föreslog att vi skulle åka skridskor. Isarna är finfina nu, och ev ska det komma snö, så det gäller att passa på. Vi åkte 1,5 mil på Funbosjön, och stötte ihop med andra skridskoledare. Så nu ska maken även följa med på tur imorgon.

Själv ska jag förbereda advenstmiddag för mina syskon. En tradition vi startade med då vi slutade fira jul tillsammans för kanske 7 år sedan. 

Men ikväll är det lugnt och stilla, bara lilla vovven och jag hemma. Dottern är på julmys hos en kompis, maken är på julbord hos en f d arbetskamrat.

Jag häller upp ett glas rödvin och bänkar mig framför en julfilm! Det är också glatt!
 

Glögg o´clock!

Jag har myntat ett nytt uttryck; glögg o´clock!

Med månaden decembers inträde så är det nästan att häda om man inte dricker glögg, tänker jag! Och i mitt fall har det blivit så att när jag kommer hem från eftermiddagens hundpromenad, då får lilla vovven sin mat och jag värmer varsin mugg glögg till maken och mig. Idag smakade det extra gott och kändes värmande eftersom termometern visade minus tio grader och det riktigt "bet" i kinderna!

Och från gårdagen;  Så här såg bordet ut i dagsljus, precis dukat. Gästerna droppade in efter sitt möte mellan 17.15-18. Vi började med att dricka glögg-martini och när alla anlänt blev det rykande het fisksoppa, nybakat bröd och en kall, smörig chardonnay därtill. Därefter saffranspannkaka med körsbärssylt och vispgrädde. Vi hade rysligt trevligt. Det är inte så ofta man hinner sitta ner så här länge och verkligen prata, när man är lärare. Dvs prata om något annat än elevärenden. Och man behöver verkligen vuxenkontakt när man arbetar i skolans värld! Tack och lov så gör ju inte jag det längre. Även om jag blev väldigt glad för  hälsningar från gamla klasser och elever. Det är ju värmande att dom minns en gammal slöjdfröken! Och t om att jag igår kväll erbjöd mig att kunna rycka in och vikariera om det fanns behov till våren och det passar i min egen planering. Jag kan ju alltid säga nej, om jag ångrar mig. 

Den här dagen har jag ägnat åt att förbereda årets julbrev och att svänga ihop ett par födelsedagskort. Maken och jag var iväg och handlade på en leksaksaffär i förmiddags, det är två barnbarn som fyller så här före jul.

Middagen blir enkel idag, bara att värma lite fisksoppa från igår. Men imorgon tar planering och förberedelse för nästa middagsbjudning vid! Jag tycker ju tack och lov, att sådant är väldans roligt!

Kall-bad och Full-måne

Det kallaste badet sedan starten, avverkade jag idag. Så pass att jag inte hann rätta till anletsdragen innan kameran knäppte av..... (se minen nedan)

Temperaturen visade minus sju grader, solen kikade fram och det var oerhört vackert, med himlen som speglade sig i vattnet. Men jag känner att jag kommer att få problem med händerna om temperaturen sjunker ännu mer. Får lätt vita fingrar om jag blir lite kall, det är ju inte farligt, men ganska obehagligt, man blir liksom bort-domnad och sen värker det i händerna när temperaturen stiger.

 Vid 15-tiden tog jag lilla vovven på eftermiddagspromenaden. Vi hade båda reflexvästar, men idag lyste himlen vackert av solnedgången åt ena hållet och åt det andra stod fullmånen högt på himlen. Som ett tryggt, runt klot kikade den ner på oss och lyste vår väg. Fast vid middagsbordet idag väste dottern ur sig att det faktiskt inte är fullmåne förrän den 8 december klockan 05. Jag kollade upp detta, och hon har rätt, men den var faktiskt i mina ögon helt full! Så pass att jag la mina kristaller på fönsterbrädan för att "ladda" mån-energi. Dom får väl ligga kvar ett par dagar för säkerhets skull!

Och varför "väste" då dottern?! Hon var inte arg eller så, men sedan ett par dagar har hon i princip "tappat" rösten. Så blir det när man går på julfest med en förkylning, säger mamman!

Nu ska jag ägna kvällen åt att koka risgrynsgröt, göra sockerlag och andra förberedelser inför morgondagens lilla middagsbjudning! Återkommer torsdag.

Skriet från vildmarken

Idag har jag fått se fantastiska bilder från makens äventyr i Norge. Han har verkligen befunnit sig mitt ute i vildmarken. Vatten har man fått genom att hugga en vak. Torrdass. Värma huset genom att elda. Sjöarna har man fått tagit sig till på smala, slingriga grusvägar, långa sträckor runt fjällen. Ingen mobiltäckning. Men ack så vackert! Hård, slät kärnis i strålande sol med ståtliga Sylarna som en kuliss i bakgrunden. Även bilder där dimman liksom rullat ned över fjällsluttningarna och lagt sig som ett lock över sjöarna. Och så har man åkt på reglerade dammar där vattnet tömts och isen liksom sjunkit ner så att det bildar backar från strandkanten och ner på ytan. En vit regnbåge. Rimfrostpyntade träd. Fantastiskt vackert!

Och var kommer skriet in då, kanske du tänker?  Tja, inte skrek maken direkt, bara jag, fast inom mig. När han kom hem vid 23-tiden igår haltade han betänkligt och grinade illa när han skulle ta sig uppför trappan. Han hade ramlat och slagit i höften strax innan hemfärden. Nu hugger det som kniv-stick av smärta. Idag har han mest suttit still, och förflyttat sig korta sträckor. När jag vill hämta något åt honom så tjatar han om att; -Nej jag måste röra på mig, det är bara bra, det här håller på att bli bättre. Det är väl där mitt inre skri kommer smygandes, av den enorma envishet som han besitter, min käre make. Och jag känner honom ju, så egentligen vet jag att det inget är att hetsa upp sig över, bara låta honom hållas-och behålla skriet inom mig. Tänka på något annat helt enkelt.

Det här t ex! Kom i min brevlåda idag. En bekräftelse på min middagsinbjudan från min otroligt kreativa fd kollega och träslöjdslärare. På onsdag kommer det hit ett gäng från skolan. Idag har jag skrivit nota och planerat. Det får jag fokusera på!

Mellan adventsljus och änglaspel....

.
...satt jag och njöt i går kväll med ett utsökt glas mousserande vin i min hand! Till vänster om mig plingade ett änglaspel, ni vet en sådan där ljusstake med små mässingsänglar som snurrar runt och slår på små klockor som plingar,  i värmen över smala stearinljus. Till höger om mig brann ett sådant där adventsljus som brann över den tredje siffran i december. Jag hade passat barnbarn på eftermiddagen och så blev jag bjuden på mexikansk middag på kvällen, hos nämnda barns föräldrar. Det var rysligt trevligt och vansinnigt gott. Även om pappan, dvs min son, i familjen blev en smula generad och besvärad när jag gav honom tips hur man ska ta hand om en chili-het hud. 

Ja, alltså, sonen gjorde en het salsa till det mexikanska. Det var flera olika slags chili i salsan, som han först skar i mindre bitar och sedan mixade, och det var både ångorna från det mixade och att han förmodligen tog i sitt ansikte med händerna som hackat chili som gjorde något slags allergisk reaktion. Han fick sveda och klåda i hela ansiktet och ögonen blev knallröda och rann. Och jag påtog mig rollen som den curlande mamman och började googla på lindring. Det stod förslag på att badda med olivolja eller med yoghurt, men så var det en person som skrivit; - Sluta sjåpa dig, ta det lugnt och gör en runk! Och detta läste jag för sonen. (Men så tänkte jag att det inte kan vara skönt med en runk, med chiliheta fingrar. Det måste ju svida som helvetet......) Sekunden efter tänkte jag; VEM; skriver något sånt? Vad är det för fel på folk??? Och sonen undrade förmodligen vad det var för fel på mig, som läste detta....

I vilket fall som helst, så blev det ganska sent, och jag orkade aldrig skriva här när jag kom hem, utan jag stöp i säng direkt.

Idag har jag varit på ett roligt gympa-pass, jag har intagit en andra advents-fika med dotter, barnbarn och sonhustru och jag har varit till kyrkogården och tänt ljus. Nu ikväll har dottern och jag ätit hamburgare framför ännu en julfilm. Det gäller att passa på, för ikväll, förhoppningsvis vid midnatt, kommer maken hem från de norska skridskoisarna, och han är minsann ingen älskare av julfilmer.

Men jag är en älskare av honom, så det gör inget!

 

Barn och mamma i samma person

Barnet i mig;

- tittar på Adventskalendern på tv

- pratar barnspråk med lilla vovven

-hittar en kakburk med gulliga bilder på en julstad och blir alldeles överlycklig när hon köpt den

-stoppar i sig pepparkaksdeg som besatt, fast hon vet hur törstig man blir

-frossar i förutsägbara amerikanska julfilmer och kan både gråta och skratta samtidigt

Den curlande mamman i mig;

-brygger te och blandar med honung till sin 27-åriga dotter och serverar på sängen

-frågar om samma 27-åriga dotter tagit sin nässpray och klätt sig varmt innan hon cyklar till jobbet, och du har väl tagit med dig matlåda?

-kommer att ligga vaken till hon hör att samma 27-åriga dotter välbehållen kommit hem från julfesten hon är på i kväll

 

En äventyrare - en hemmagris!

Igår var maken på möte med skridskoledarna. Det skulle bestämmas om nybörjarkursen som ska hållas efter Trettonhelgen. När han kom hem därifrån var han som ett barn på julafton! Han och en annan ledare hade bestämt att resa till  Nedalshytta i Norge, se bild, (i höjd med svenska Sylarna) för att få åka skridskor. Där skulle vara fina isar och nästan ingen snö! En nätt bilresa på 7-8 timmar.

Så i morse gick alarmet 04.45. 

Jag, som ibland kan vara en orolig själ, kunde inte somna om, utan gick upp och sällskapade maken i de sista pack-bestyren.

I min värld, så var detta galet, att åka så långt när man inte vet om ens nyläkta hälsena håller. Fysioterapeuten har förvarnat om att maken bör ta det lugnt med skridskorna denna säsong.....

Nu har jag alldeles nyss pratat med honom. Resan gick bra och dom hade redan hunnit vara ute på isen ett par timmar, vilket känts bra. Nu satt dom, bara dom två, i den här stora anläggningen, som inte var uppvärmd. Dom har tänt en braskamin och ska äta mat. Det finns elspis och lyse, men inget rinnande vatten eller avlopp, bara utedass. Men han var (som vanligt) vid gott mod, om än en smula trött efter tidig uppgång och lång körning. 

Jag önskar honom allt gott och hoppas att hälsenan håller och att dom får uppleva makalösa isar och fin natur i fint väder.

Själv har jag suttit på "min kammare" och tillverkat placeringskort till nästa veckans kommande middagsbjudningar. Jag har stickat små, små julsockor och idag har jag fäst alla trådar och pimpat dom med knappar, hängen, hjärtan och namn. Mer äventyrlig än så har inte jag varit. Men ibland är det fullt tillräckligt!