Idag var det dags för ett besök hos frisören. Fylla i de grå och klippa toppar. Trodde jag var 100 % gråhårig nu, men frissan tröstade mig med att det "bara är 60-70 %"....
Att sitta där utan att komma undan den enormt stora spegeln med extra hårt och skoningslöst ljus. Att ha en svart cape från halsen och ner. Och så håret insmetat i färg. Det var som att möta döden. Det vita ansiktet med rödblå ringar under ögonen som för övrigt såg trötta och gamla ut och så det där skinnet som hänger och alla rynkorna. De där 7 kilona jag gick ner under coronaperioden gjorde ganska mycket. Nu har jag visserligen gått upp 2 kg, men det har inte skinnet fattat.
I lördagskväll när jag låg bredvid barnbarnen och läste högt ur "Morfar Prosten" så började plötsligt Eric 7 år gnussa med skinnet på mina armar mellan sina fingrar. Plötsligt säger han: Farmor, har du inget skelett? Det lät ju så gulligt att jag var tvungen att le, men jag förstår vad han menar. Det är så mycket skinn över att det liksom hänger lite överallt. Jag förklarade så gott jag kunde, att det blir sådär när man blir gammal, och han nöjde sig med det och fortsatte gnussa skinn mellan fingrarna.
Och visst är allt det där värdsliga problem som bara handlar om fåfänga.
Och med några stärkande klok-ord som jag hittade på Pinterest, så känns allt lite bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar