Nu ska vi fira vårens ankomst!

Den här låten blev nästan en plåga för 2 år sedan, men jag älskade den, och gick ofta och nynnade eller visslade på den.  Fick dessutom veta att det är Uppsalakillar som står bakom den.  Min frissa bor granne med ett par av dom i Gottsundagipen, pojkar som bodde hemma hos föräldrarna och höll på med musik och så plötsligt fick dom en riktig hit!

Att den kom upp i mitt huvud just idag, beror på att jag köpt Aperol och Prosecco och imorgon, på Valborgsmässoafton tänker blanda Aperol Spritz. Det är ju inte riktigt samma sak som Cava Aperol, men nästan. Och jag ska väl inte spela den här låten i högtalarna, det få väl lov att bli Vintern Rasat Ut eller något annat vårlikt. Perfekt att skåla in vårens ankomst med!!

Inte sedan julafton har vi samlat hela familjen, men om allt går i lås så ska det bli av imorgon kväll. Jag är ledig och ska åka och handla och förbereda för att grilla hamburgare och göra ett litet valborgsmässobål ute i trädgården. Äldsta dottern. pojkvännen och bulldoggen kommer från Insjön på eftermiddagen och de andra tre med familjer dyker upp lite senare. 

Det ska bli så roligt!

Så nu tar jag långhelg och återkommer söndag kväll!

Glad vår!

I gnällträsket! (Hur hamnade jag här?)

När jag började på min arbetsplats för drygt 21 år sedan så tänkte jag ibland på att jag tyckte att många av de lärarkollegor som jobbat länge, gnällde över så många olika saker. Över bestämmelser som kom uppifrån, över rektors beslut, över nya läroplaner, över kommunledning,  över elever, över ordningsregler, över arbetstider osv i all oändlighet. Det spred inte direkt god energi.

Idag när jag stått och pratat med en kollega så slutade jag plötsligt tvärt och utbrast;

- ÅNEJ, nu är JAG där. I gnällträsket!  

Då hade jag ondgjort mig över beslut som tagits över våra huvuden, över elever som inte kom i tid eller hade något driv och över dagens möte som skulle handla om elevenkäten.

Nu är jag en av dom som sprider dålig energi!

Visserligen hade kollegan hållit med mig och spätt på de jag tagit upp, så vi hade liksom gnällt tillsammans.

Men vad gagnade det?

Inte ett dugg, mer än att vi tuggade på om sakers negativitet, utan att säga något konstruktivt.

Kära nån! Det här måste jag verkligen tänka på. Låt inte mitt sista yrkesverksamma år bli ett gnäll-år!

Hjälp mig att se till det som är positivt, bra och roligt och fokusera där. Lägg det dåliga åt sidan, eller ta itu med det på ett konstruktivt sätt!

Detta är ett löfte!!

 

Tack koltrasten!

Trött, less och hungrig låste jag upp cykeln för att trampa hemåt kl 18.30 i kväll. Det har varit en lång dag med fyra dubbelpass och däremellan elever som sprungit ut och in för att få tag på mig och velat prata. Det har uppdagats en konflikt mellan två flick-grupper i min klass och jag har roddat i detta. Skrivit föräldramejl, kontaktat kurator och bett om hjälp som i sin tur kontaktat psykolog och nu har det ordnats ett gruppmöte som jag mejlade ut information om. När elevgrupperna sett detta ville dom komma och prata. Oro och många funderingar förstås. Men lite svårt att ta och prata om sådant samtidigt som man har lektioner. När lektionerna var slut och alla elever gått strax efter kl 16 skulle jag ta itu med eftersläpande bedömningar av färdiga elevalster. Då kom en kollega upp som behövde prata. Så det blev inte så mycket gjort som jag hoppats. 

Men tack du lilla koltrast som sjöng så vackert att sången studsade mellan skolbyggnaderna och ekade vackert över skolgården. Och tack du nästa lilla koltrast som satt högt uppe i lönnen på Noréens väg och sjöng så välkomnande och vackert när jag närmade mig hemmet. Du trotsade kylan och sjöng med liv och lust.  

Små säkra vårtecken som värmer en frusen och trött med ögoninflammation.

Nu har jag varit ute och täckt över rosenbuskarna jag beskar i går. Meterologerna har utlovat minusgrader även i natt. Men nu dricker jag en kopp te och sen blir det sängen direkt. Imorgon är en ny dag!

Har du inget skelett?

Idag var det dags för ett besök hos frisören. Fylla i de grå och klippa toppar. Trodde jag var 100 % gråhårig nu, men frissan tröstade mig med att det "bara är 60-70 %"....

Att sitta där utan att komma undan den enormt stora spegeln med extra hårt och skoningslöst ljus. Att ha en svart cape från halsen och ner. Och så håret insmetat i färg. Det var som att möta döden. Det vita ansiktet med rödblå ringar under ögonen som för övrigt såg trötta och gamla ut och så det där skinnet som hänger och alla rynkorna. De där 7 kilona jag gick ner under coronaperioden gjorde ganska mycket. Nu har jag visserligen gått upp 2 kg, men det har inte skinnet fattat.

I lördagskväll när jag låg bredvid barnbarnen och läste högt ur "Morfar Prosten" så började plötsligt Eric 7 år gnussa med skinnet på mina armar mellan sina fingrar. Plötsligt säger han: Farmor, har du inget skelett?  Det lät ju så gulligt att jag var tvungen att le, men jag förstår vad han menar. Det är så mycket skinn över att det liksom hänger lite överallt. Jag förklarade så gott jag kunde, att det blir sådär när man blir gammal, och han nöjde sig med det och fortsatte gnussa skinn mellan fingrarna.

Och visst är allt det där värdsliga problem som bara handlar om fåfänga.

Och med några stärkande klok-ord som jag hittade på Pinterest, så känns allt lite bättre!

 

Helg med barnbarn

Fredagsmys med Masked Singer på tv, popcorn i skålen och introduktion av kortspelet "Finns i sjön".

Efter en lördagsförmiddag med grändstädning där barnen med liv och lust hjälpte till att sopa grus, klippa ner buskar och köra skottkärra så bakade vi bullar och bjöd hit kusinerna, spelade spel och lekte,

 sen gick vi till stora lekplatsen i omväxlande sol, nordliga vindar och hagelskurar. När storebror spelade basket tog lillasyster skydd i lekställningen.

Och så en söndag med fotbollsträning för storebror och jag och lillasyster cyklade till vattenfallet i Kvarnbolund innan vi samlades hemma och åt våfflor. Eftermiddagen ägnades åt lek med kusinerna. Vi hittade grodyngel i vattenpölarna, jagade varandra och lekte tagare i slånbärssnåren och så blev det basketmatch på Flogstaskolan.

Sen kom pappan och mamman och vi åt middag tillsammans innan alla nöjda och trötta for hem till sitt.

Och efter två nätter i dubbelsäng med en 7- och en snart 6-åring som legat som plåster mot sin farmor, så ska det bli ganska skönt med eget utrymme i egen säng.

Imorgon är det måndag, sista veckan i april!

Jag väljer språngbrädor till växande!

 När jag vinkade hej-då till maken i morse så måste jag säga att jag kände mig väldigt nöjd över att få stanna hemma på förmiddagen. Vilket busväder!! Jag satt med min te-kopp o glodde ut på alla snöflingor som dalade från himlen och la sig som ett vitt täcke på marken. De stackars fåglarna hade nog gärna haft kvar frö-behållarna ett tag till.

Sen fortsatte jag bära saker och rodda om i källaren och i mitt nya sy- och väv-rum. Men jag hade lite oflyt idag. Först drog jag ut en låda full med knappburkar. Den satt lite fast så jag tog i och då lossnade plötsligt baksida och botten så allt hamnade på golvet i en enda röra. Det var bara att plocka upp och sortera och så hämta hammare och trä-lim och tvingar och laga. Sen bar jag upp lådor och hurtsar och skulle lägga på skrivbordsskivan när den stötte till makens bricka med odling av persilja och basilika. ALLT hamnade upp och ner. Det var jord i översta lådan, det var jord över halva rumsgolvet och de stackars persiljeplantorna blev helt deformerade. Tack och lov så hade i alla fall inte plantorna vattnats på morgonen, då hade det varit kladdigt att få upp, nu kunde jag sopa och dammsuga.                      Innan jag cyklade till jobbet så hann jag ställa iordning och bädda sängarna i källaren. Dom ska invigas nu i helgen, då vi ska passa barnbarn fredag-söndag. 

Ber att få avsluta med en bit av Sofia Sievertsdotters "Ord för dagen" idag;

Vi väljer hur vi ser på det förflutna; som stenar i hjärtat eller språngbrädor till växande. Oavsett vad vi har gått igenom och formats av, äger vi oss själva. Alla händelser sedan vi föddes är pusselbitar i det pussel som har modellerat våra liv. Vår uppgift är att leva det motiv som vi vill se.

Återkommer söndag kväll. Trevlig helg!

På rim

Vad berikar min tid och vad när min själ?

Jo, vitsippsbackar och folk som vill väl,

och fågelkvitter och var utslagen knopp.

det fyller mitt hjärta med kärlek och hopp.

Och sol eller regn spelar alls ingen roll,

för livet består av både dur och moll.

Det viktiga är att du ser både stort och smått

i detta fantastiska liv som du fått.

 

Tacksam för vardagslycka!

Idag har jag jagat dammråttor! Herregud så många det blir när man inte städat på tre veckor. Bakom dörrar, under sängar och soffor, för att inte tala om under pianot.  Dessutom så flyttade ju yngsta dottern ut, så garderoberna i hennes rum var inte heller att leka med. 

Och nu är det en rockad på gång här hemma. Tanken är att mitt sy- och väv-rum ska flytta upp från källaren till dotterns rum. Istället ska källaren bli ett kombinerat gäst-, lek- och tv-rum. 

Så förutom att jaga dammråttor har jag burit grejer. Vävgarner, tyger, fiberfill, knyppeldyna, spetsar och band, stick- och virkgarner, kardmaskin, spinnrock, mönsterpapper, böcker, tidningar, symaskiner, broderi-garner, textilfärger, ull, fårskinn, vadmal, vävramar, garnvinda och tusen andra prylar som finns i mina gömmor.  

Nu behöver vi bli av med en del möbler för att kunna fortsätta och göra klart, men arbetet är i alla fall påbörjat OCH det är städat och rent här hemma, vilket var det viktigaste.

Efter middagen ikväll skulle maken ha ett digitalt möte men jag tog stavarna och gav mig ut på kvällspromenad. Solen stod lågt men det var fortfarande ganska varmt i luften och fåglarna kvittrade så där vårkvällsvackert. Jag tog med mig ett litet fång vitsippor hem.

Idag är jag ännu ett steg närmare mitt normala jag! 4 km promenad. Check. Druckit kaffe, och det smakade kaffe. Check. Bakat bröd. Check.

Så tacksam för vardagslycka!

 

Broderi och gödsling

Ett ljuvligt vårväder idag! Jag smörjde in mig med solskyddsfaktor 50 + och sen vistades jag ute nästan hela dagen.

Och jag ägnade mig åt broderi och gödsling.

Gick hårt åt med sekatören på vissna och torkade fjolårsväxter. Krattade och räfsade ihop torkade gamla löv, mossa och skräp och så hällde jag ut gödsel på buskar och i rabatter. 

Och det är ju precis nu i början av säsongen, när allt ligger framför en, när allt är möjligt och jag för mitt inre ser prunkande och frodig växtlighet. Det är just nu som jag anar en liten trädgårdsmästare i mig. 

Det brukar gå över.

Något som jag sett en längre tid. Och då menar jag inte i mitt inre utan i den krassa verkligheten. Det är receptbokhyllorna i köket, som verkligen inte varit någon upplyftande syn. Flera böcker som är välanvända genom många år har slitna och trasiga ryggar och omslag. Flera böcker står oanvända och samlar damm. Efter frukosten i morse tog jag itu med problemet. 

Jag rensade, torkade och sorterade och så tog jag de trasiga böckerna med mig ner i källaren. Letade fram tygbitar, klippte och sydde och sen tog jag broderigarn, nål och sax och satte mig ute i solen och broderade bokstäver för glatta livet.

Nu ser bokhyllan betydligt luftigare och prydligare ut, och förhoppningsvis har jag förlängt livslängden på mina gamla kokböcker.

Med det ska jag slänga ihop en risotto och steka lax som avslutning på den här sköna helgen.

Det är så underbart att känna livskrafterna återvända!

 

Leveransdag

 Idag har det levererats saker!

1.  Yngsta dottern och pojkvännen behövde tillfälligt låna ett soffbord, varpå vi släpade ner vårt gamla Elips från vinden och körde över det tillsammans med lite annat smått och gott som var glömt. Lägenheten är så fin och charmig, en riktig pärla. Äldre hus har verkligen mer själ och karaktär än moderna hus, eller för den delen hus från 70-talet och framåt. 

2.  Jag skrev ju häromdagen om att min flygvoucher efter den inställda Norgeresan var påväg att gå ur datum. Samtidigt som jag beställde den resan för ett drygt år sedan, så köpte jag två söta nattlampor till de två nyfödda barnen som jag skulle besöka. Nu fyller barnen snart ett och jag tycker det är dags att dom får sina lampor, så jag slog in dom noga, noga med massor av emballage, eftersom dom är ganska så ömtåliga. Sen gick jag till postombudet. Hade tyckt att jag tog i när jag gissade på ett porto på 250 kronor. Det hade jag inte, det kostade 416 kronor att skicka detta paket! Hutlöst, skulle jag säga. Nu hoppas jag verkligen att dom kommer fram hela och oskadade!

3.  I torsdags blev jag äntligen klar med lapptäcket och den virkade lilla räven som skulle bli en "välkommen-till-världen"-present till familjens senaste tillskott Eva. Tog en promenad för att överlämna paketet i eftermiddag, och fick se den lilla skönheten i full färd med att äta i pappas famn. Hon är lite divig och föredrar nappflaska framför bröst, så mamman pumpar dagarna i ända!  

Men nu får det vara slutlevererat för idag. Jag ska bara sitta och slappa i soffan resten av kvällen!

Don´t let aging get you down

Det gick bra att jobba idag. Hade bara ett dubbelt lektionspass och i den klassen var hälften av eleverna sjukanmälda, så det blev lite av en mjukstart!

Mina kära slöjdlärar-kollegor kom upp efter lektionen varav den ena utbrast;

 -Du ser annorlunda ut! Ja nu vet jag, du ser äldre ut!

Vill ju inte påstå att det värmde..... 

Det fanns väl kanske en kort period när man var 16-17 år då man blev smickrad av ett dylikt uttalande. Men inte nu, när man snart ska fylla 63. 

-Men du kanske har gått ner i vikt, fortsatte hon.

Och ja, jag har rasat 7 kg, och upptäckt att det blivit väldigt mycket hud som hänger och slänger, det är liksom inte så elastiskt som när man var yngre. Då  hängde hud och skinn med kilona ner eller upp. Nu hänger det bara med upp, sen blir det tomt skinn som fladdrar kvar när kilona går ner.

I mitt fall har jag tappat en del i ansiktet nu, och skinnet som blivit över hänger liksom ner som om jag skulle vara grinig och sur. Får väl försöka kompensera det hela med att försöka skratta och le mer...

Och leva efter följande devis; 

 

Det är bra att vara lite spontan emellanåt!

Ta en titt på bilderna här nedan!

Visst andas det sommar?! 

Visst kan man nästan höra svalornas svirrläten när dom störtdyker mellan husen på gården?!

Visst kan man nästan känna den ljuvliga doften av rosor i kvällningen?!

'

 Detta är Pensionat Haga som jag hittade när jag började dagen med att ligga och leta boende på Öland.

Just den här lilla pärlan ligger i Persnäs socken, tre mil norr om Borgholm. Här har jag nu bokat boende och hyrt en cykel i sommar en knapp vecka. Det blev väldigt spontant!

Upprinnelsen var i går, när jag gick ut och kollade statusen för min flygvoucher från SAS och den inställda Norgeresan vid sista april i fjol. Till Norge vet man inte när man kan ta sig.  Det fanns ingen möjlighet att förlänga vouchern eller byta den mot pengar och nu skulle den snart gå ut. Så då fanns bara alternativet kvar att efterskänka pengarna eller helt enkelt använda dom. Jag valde det senare, och det känns bra. Särskilt hoppfullt just nu, i återhämtningen efter covid. Nu har jag något trevligt att se fram emot. Imorgon ska jag återgå till jobbet.

Jag tror det är bra att vara lite impulsiv och spontan emellanåt!

Varm choklad och magasin

 Efter att ha varit på kyrkogården och vårstädat svärföräldrarnas grav så tog jag mig hem och sov middag. Sen var jag redo för en kopp varm choklad och min tidning som låg i brevlådan idag.

Jag nappade på ett erbjudande om sex nummer av månadstidningen M-Magasin där man också fick en nattkräm i fullstorlek av ett märke som jag tycker är bra. Det var faktiskt så pass förmånligt att det inte gick att låta bli. Krämen blev billigare att köpa med tidningen än om jag skulle köpt den på salong. Vilket ju egentligen är galet!

Tyvärr blir jag dock nästan alltid besviken på tidningsinnehållet. Inte har det hänt något på alla år. Det är hälsa, skönhet, kläder, lite inredning, reportage och artiklar i en salig blandning. Kläderna är oftast fula och svindyra. Det om hälsa och skönhet har man läst tidigare och det mesta känns som förtäckt reklam. Reportagen och artiklarna är inte tillräckligt bra för att fånga mitt intresse. Frågespalterna pinsamma.  Jag blir helt enkelt väldigt besviken och tänker att nu var det sista gången jag prenumererade på den här tidningen.

Kanske hör vecko-tidningar egentligen till en svunnen tid?! Visserligen bläddrar jag ibland hos frissan i hennes hög av skvallertidningar. Så jag antar att det fortfarande finns köpare. Men förmodligen inte som längre tillbaka i tiden. Jag tänker på min mamma som prenumererade på Året Runt i alla år. Min mormor prenumererade på Hemmets Journal. Det låg ihopbuntade efter årtal i källaren, flera hyllor fulla. Varför sparades dom alls?

Jag tänker att  instagram med dess flöde av idéer inom alla områden, kan ersätta åtminstone mitt behov av att få "slötitta" och "bläddra" när inte orken räcker till något med mer seriöst innehåll.

Det har förresten blivit varm choklad som fått ersätta mitt kaffedrickande. Det med socker i är det enda som smakar "som det  ska" än då länge. Te med honung, varm choklad, marmelad, det är saker jag uppskattar. Kanske inte så hälsosamt, men jag tänker att hälsotänk också i mitt läge kan vara att  ge mig det jag vill ha. Vara snäll helt enkelt. Tids nog kan jag väl vara hälsosam. När jag fått rätt programmerade smaklökar!

Jag har i alla fall snygga naglar!

 Lika malplacerade som de fyra stackars små vitsippsknoppar såg ut,  där de stack upp ur nattens snötäcke, i skogsbacken bakom vårt hus. Lika malplacerad kände jag mig på min cykel idag.

Lika tungt som dimman dolde domkyrkotornen från sikt, lika tungt var det att få cykeltramporna att gå runt och att föra cykeln framåt.

Och gissa om jag blev utskälld av min kära syster när jag svarade i telefon då jag flåsande klivit av och parkerade min cykel på Bangårdsgatan.

Det var dags att fixa nya naglar. Jag messade igår och berättade om min dagsform, men fick tummen upp att komma. Och eftersom jag tänkte att det mest är nerför till stan och att jag sen får sitta still i två timmar, herregud det måste jag ju klara. Det skulle ju dessutom kunna bli ett test på om jag är redo för att börja jobba.

Låt mig säga så här, det är inte bara nerförsbacke till stan. På hemvägen är det dessutom en jäkla massa uppför. Det tog mig 45 min att komma hem.  I vanliga fall cyklar jag på en kvart. 

Men jag kokade varm choklad som jag svepte och så la jag mig och sov middag.

Jag ska inte jobba imorgon, är inte där riktigt än.

Men jag har i alla fall snygga naglar. Svagt aprikosfärgade med lite glitter. Och visserligen är bilden lite suddig, men se så dom matchar färgen på tulpanerna i min fina vårbukett!

När blev jag felprogrammerad??

Igår fick jag en trevlig överraskning. Mina arbetskamrater skickade en bukett vår-injektion med bud! Milda aprikosa färger i olika höjd med fluff, passade min sinnesstämning utmärkt!

Jag hade bestämt mig för att försöka hålla mig vaken på eftermiddagen, hade redan sovit tre timmar på förmiddagen. Inte orkade jag läsa, ingen lust att handarbeta eller se på någon film.  Men se då plockade jag fram kortleken och satte mig vid köksbordet och la patiens, dom två varianter jag lärde mig som barn hos min moster Inga i Sannerby. Det blev nästan som en nostalgitripp och höll mig -om inte på benen- så i alla falla vaken!

Imorse när jag vaknade efter 10 timmars skönhetssömn så tyckte jag att jag kände mig ganska pigg ändå. Maken dukade frukost och tänk vilken lycka när jag bet i den rostade mackan. Jag kände smaken av apelsin- och citronmarmeladen! Smaken av citrus och socker!! Inte bara den halkiga konsistensen och de torra, smuliga brödet som jag tuggat i mig under 10 dagar tillbaka. Jag blev så lycklig! OCH när jag tvättade händerna, så kände jag hur tvålen doftade. Lycka igen!

Därför bestämde jag mig mitt på dagen för att brygga mig en kopp kaffe. Jag värmde mjölk och fyllde på med nymalet, nybryggt kaffe, i precis de proportioner jag brukar. Satte mig tillrätta och drog in den goda doften och så sippade jag försiktigt på den heta drycken. BLÄ! För att i nästa sekund spotta ut det igen! Det smakade vedervärdigt! Skit, lervatten, bensin, vad vet jag inte. Men definitivt inte kaffe!!

Men hoppfullheten dog inte med det, för jag plockade fram lite garn och halv-lade mig i soffan och startade upp ett nytt projekt. Jag hade kraft att hålla mig vaken och jag hade fått tillbaka handarbetslusten. 

Maken satte sig att titta på Sirius fotbollspremiär och jag gav honom lite nötter och ett glas vin medan jag plockade fram det som skulle bli middag. Jag älskar ju att ha ett glas vin bredvid mig när jag lagar mat, så jag hällde upp ett till mig med. Det doftade som det brukar (vårt "husets vita" Chateau Ste Michelle). Jag tog en försiktigt sipp och lät det dansa runt i munnen. För att sekunden efter spotta ut det rakt ner i vasken! Var tvungen att fråga maken om det blivit dåligt, men han sa att det smakade precis som vanligt.

När blev jag felprogrammerad??

Förhoppningsvis är jag ändå påväg åt rätt håll nu när smak, lukt och ändå lite livskraft återvänt. Jag ser fram emot en ny vecka med försiktig optimism!

 

Kort inlägg

 Man kan beskriva väder på många olika sätt. Idag har det varit ett riktigt Aprilväder, dvs omväxlande med snö, hagel, regn, blåst närapå stormbyar och så plötsligt solglimtar.  Jag har legat och iakttagit från min liggande position i soffan.  

En riktigt bra väderbeskrivning hade Fröken Frida på ett instagraminlägg idag! Hon skrev; Vaknar till piskande snöstorm som efterapar pärlsocker på rymmen från en hushållsassistent.

Det är en fredag utan fredagsfeeling. Det känns som jag satts på paus och tänker inte knäppa på mig själv förrän krafterna återvänder.

Tjo faderittan och champagne (I wish)

 När jag från min halvdvala emellanåt kikar upp så är detta lilla hundhuvud precis så nära som det verkar. Med tanke på hennes andedräkt så är jag precis då inte så ledsen över att jag tappat luktsinnet. Hon har parkerat ihoprullad mot mitt bröst med huvudet på min arm och så har vi legat idag. Jo, hon har egentligen flyttat, men dottern och vovven kom hit idag eftersom det skulle vara hantverkare i lägenheten. Det blev ett tröstande sällskap!

För nu har jag legat i sju dagar. En hel vecka som bara försvunnit som i ett töcken. Det blev plötsligt en vardag; att stiga upp vid 8-8.30, få i sig en kopp te och sen förflytta sig till soffan under en filt. Jag har varit behjälplig med middag vid 18-tiden, fått i mig lite grann, lagt mig framför teven och "sett" vad som helst för att hålla mig vaken till kl 21. Någon form av rutin måste man ju ändå ha.

Så fort jag förflyttar mig så blir jag yr och snurrig och jag får ta stöd eller sätta mig ned. Och då pratar vi inget  "Tjo faderittan-snurr" som att man druckit några glas champagne och ska slå klackarna i taket...

Men sådana tider ska väl komma så småningom hoppas jag. Tills dess får jag nöja mig med att slötitta på Bonde söker fru......

Pensionärsvarning....

 Ikväll hade sonen lagt ut en totalkrossad spegel på Insta-story, med en kommentar om huruvida det var yngste sonen eller han själv som skulle få 7 års olycka.

Det var då jag fick uppenbarelsen!

Det är skatjävlarnas fel att vi drabbats av Covid-19!!

Jag skrev ju här på bloggen om hur vi fick bekämpa skat-bo i vår stora rönn längst ner i trädgården. Det blev inte mindre än fem stycken skatbon innan dom förstod vinken. Rönnen är sig inte ens riktigt lik, eftersom maken fick gå lös med såg på särskilt täta grenar. Jag skrev ju om min oro att det faktiskt kunde betyda olycka, att mota bort skator från trädgården. Nu är det väl så gott som bekräftat??!!

För övrigt vaknade jag utan en tryckande huvudvärk i morse. Det kändes så skönt att jag var tvungen att ta en lång varmdusch och sen skala morötter och färskpressa jos till frukost.

När jag fått i mig en kopp jos och en mugg te så var jag färdig för viloläge igen. Totalt utpumpad efter dessa ansträngande aktiviteter......

Det och att jag nu sitter och slötittar på Goväll känns lite av pensionärsvarning . Det är väl inte såhär fortsättningen av livet ska bli.......??

Ior och Tiger

När glaset är halvtomt, tåget redan gått och inget annat heller går riktigt din väg, är det inte fel att påminna sig om att det -nästan- alltid kunde varit värre. Du har ju åtminstone inte drabbats av någon naturkatastrof.

Jag är väl inte direkt någon muntergök i skrivandets stund. Febern har stigit, huvudvärken håller i sig, jag är lätt illamående o saknar både smak och lukt. Jag har sovit bort i princip hela dagen.

Beklagade mig kanske en liten smula för maken i morse.

Men vad hade jag för det.....

När jag sa; -Usch så tråkigt att hela påskhelgen bara försvann i ett töcken.

Då kontrade han med; -Ja men tänk så bra att vi passar på att vara sjuka när det är helgdagar, då behöver man inte vara borta så mycket från jobbet.

När jag flyttade mig från sängen till soffan för att få någon slags skillnad på dag och natt, samtidigt som jag grymtade över att mina krafter inte räcker till något annat än att ligga och tomglo. Då tog han en promenad. Han sa;  jag måste röra på mig annars blir jag tokig.

När jag försökte få någon timme att gå satte jag på avsnitt 37, säsong 6 av den australiensiska serien om fårfarmarna på landsbygden. Relations-serie av det snällare slaget.

Maken tittade på Vetenskapens värld, och lyssnade på någon podd om kvinnliga flygpionjärer.

Det är lite som att jag är Ior och maken är Tiger.....

 

När lammsteken pekar finger åt en....

 Den här påskhelgen ska jag förtränga, den är inte värd att minnas. Det är nu fjärde dagen jag tillbringar i halvdvala, under en filt. Visserligen flankerad av påsk-haren och lilla vovven, men så värst mycket påsk-känsla har inte infunnit sig. Med huvudvärken från helvetet, hosta, febergräns, matt- och orkeslös och allt mitt lukt och smaksinne har försvunnit. Jag känner absolut ingenting. Möjligen smått illamående och dålig aptit. Jag har gjort mina lovar till kylskåpet som var rejält välfyllt lagom till påsk. Där var en stor lammstek, flera förpackningar sill att lägga in, många flaskor rosé-bubbel som väntades på att korkas upp. Ostar, prinskorvar och lax. Jag vet inte om jag feberyrat, men jag inbillade mig att lamm-steken pekade finger åt mig från sin kylskåpshylla.

Vem var jag att vara så övermodig och tro att jag skulle klara mig från smittan? För det gjorde jag nu inte. Fick provsvar i morse. Jag är positiv i Covid-19. Hur nu de kan kallas positivt.

Så det blir till att fortsätta tillbringa tid under filten. Och fr om ikväll får jag inte längre sällskap av lilla vovven. Ikväll flyttar dottern och lilla vovven ut på allvar, och ihop med pojkvännen. Tills nu har hennes kläder och grejer hängt kvar, under Borås-tiden, men nu ekar rummet snart tomt. Och eftersom jag i mitt mående och sinnesstämning är lite extra skör just nu, så känns det faktiskt väldigt, väldigt sorgligt. Nu är definitivt "barn-perioden" i mitt liv över. Vart tog alla år vägen??

Firande med förhinder

Vad är det för en dag? Vad är det för en dag? Jo det är ingen vanlig dag, för det är Ingrid och Halshos födelsedag, Hurra, Hurra, Hurra!

Det här var förstås några år sedan, men en riktigt vårfin bild är det!

Den här bilden togs i somras, på vår gemensamma semestervecka i Ramundsberget.

Så mycket glädje som dessa två människor gett mig genom åren. Dottern har jag ju levt med i 26 år, pojkvännen har jag känt i snart 6 år. 

I morse fick dom uppvaktning på sängkanten!

Sen var det meningen att vi skulle haft familjemiddag med premiärgrill.

Det var bara det att i natt har maken legat och hostat sig igenom så gott som varenda minut. T om så pass att han ringde återbud till jobbet i morse, och det hör inte till vanligheterna. 

Själv kände jag mig "pollensnuvig", men vid frukosten hävdades att jag lät förkyld på rösten. Sen började jag känna att jag fick lite ont i halsen och hade huvudvärk. 

Det var bara att ställa in och ringa återbud till middagsgästerna. 

Jag plockade bort iläggs-skivorna på bordet och dukade om.

Det blev en mindre middag för fyra.

Jag tyckte faktiskt inte ens att maten smakade särskilt gott.

Nu har vi fått tid för Covid-test på påskaftons förmiddag.

Vi får väl se hur detta artar sig......

Det bidde ett födelsedagsfirande med förhinder!