Vad rör sig i ditt huvud, du bräckliga och dystra tonåring?
Du som flackar med blicken, du som inte svarar på tilltal, utan i bästa fall nickar eller ruskar på huvudet, kanske rycker på axlarna. Du som skriver sms om att du inte orkar längre. Du som ritar otäcka teckningar på knivar i ögon. Du som inte törs gå ensam i skolkorridoren. Du som är duktig bara du kommer till skolan, även om du inte kan ta dig till själva lektionerna.
Vem är jag att uppmuntra och stötta? Jag är ju bara en vanlig medmänniska, räcker det? Kan jag nå in bakom din svartmålade fasad och slå an en ton av värme? Kan jag få dig att känna att livet är värt att leva? Kan jag få dina kamrater att förstå att det inte är deras ansvar att du mår dåligt? Att dom inte kan axla ansvaret att bära dig genom dagen.
Du är inte den första elev som mår så här, troligen inte heller den sista. Varje liv är lika värdefullt. För varje människa som mår så dåligt känner jag lika stor sorg. Livet som är så fantastiskt, som rymmer så många underverk, bara man kan se dom, uppleva dom. Varför är det inte självklart för alla människor-som har det materiellt bra och lever i denna del av världen-att känna så?
För egen del, fick jag ändå höra något väldigt uppmuntrande idag.
Ett syskon till en tidigare elev hade kommit fram till skolans kurator, med en hälsning från sin bror. Han tackade kuratorn och mig för att vi funnits där och hjälpt honom igenom högstadieperioden, det hade haft stor betydelse vad vi sagt och gjort då, för flera år sedan, nu går han på gymnasiet, trivs och utvecklas. Så glad jag blev av att få höra det. Att det finns hopp.
Kanske fick jag veta det just idag för att inte låta mig nedslås alltför mycket......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar