Börjar ana att sommarledigheten snart infinner sig, och det känns underbart!
Idag var det dags för niornas avslutningslunch. Den femte niondeklassen som jag avslutar. Det är alltid lite speciellt. Man möter upp små, osäkra 13-åringar, för att tre år senare lämna ifrån sig större och säkrare 15-16-åringar. Vilken resa man gör i det här åldersspannet!
På avslutningslunchen uppträder alla avgångsklasser med något eget påhittat nummer, och det brukar betyda att man, som lärare, blir omnämnd i någon sångtext e dyl. Det brukar vara ganska så snällt och oförargligt, så även i år. Jag nämndes i två texter, eftersom jag haft två av de tre niorna. Min egen nia sjöng om hur dom ropade på mig; "Hjälp, hjälp, hjälp jag har sytt snett". Den andra sjöng om hur "cool jag är som lärt alla att virka".
Även lärarna uppträder och sjunger en text där alla elever invigs till "Eriksbergare för evigt". När den sången är slut får ingen applådera utan vi sjunger gemensamt en sommarvisa och sedan får eleverna resa sig, knäpptysta, och tåga ut från matsalen. Ingen får prata förrän man kommit till flaggstången på skolgården. Det var här allting började för tre år sedan, och här sluts nu cirkeln och allt avslutas.
Oj vad det snyftades och snörvlades runt omkring mig när lärarna började sjunga. För en del är det väldigt känslosamt att sluta grundskolan.
Men det är en dag kvar med elever. Imorgon ska det tågas med fanor och hållas avslutning i aulan. Så samlas vi med vår klass för fika och betygsutdelning en sista gång.
Jag har just plastat in tårtbottnarna och ställt vaniljkrämen på kylning. Imorgon bitti ska det skäras jordgubbar, vispas grädde och dekoreras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar