Glad som en lärka!

Inte vet jag om själva lärkan är glad, men JAG blir sprittande, sprudlande glad av lärkans sång!
Kanske har jag rötterna i den Uppländska och Södermanländska myllan i alla fall. Även om jag längtar till hav och fri horisont. Men när jag idag vandrade utmed Hågaåns snirklande väg genom landskapet och blickade ut över de harvade åkrarna som fortfarande lyste gråbruna, så kände jag en samhörighet med naturen. Det är väl nästan lite av fri horisont över de platta Uppländska gärdena också! Och vid Kung Björns hög, så har det faktiskt varit väldigt mycket vatten, för länge, länge sedan.
Lilla vovven var också glad, kanske inte precis av lärkan, men av att få springa fritt utan koppel. Hon kan sätta en otrolig fart och verkar så lycklig och fri.
Annars är det nästan som hon varit lite smådeppig när vi varit inomhus. Kanske anar hon att något är på gång, när hon ser mattes resväska. Hon har följt mig som en svans hela dagen. Och jag har verkligen gått runt i hela huset eftersom jag städat, tvättat och rensat garderober, men hon har sprungit efter. Och när jag suttit still, så har hon velat vara i mitt knä. Jag inbillade mig att hon är orolig för att även jag ska lämna henne. Men jag är ingen hundpsykolog så det är nog bara inbillning.

Nu har jag hämtad fasadflaggan och födelsedagsljusstaken, jag har satt frukostfrallor som står i kylskåpet för att jäsa över natten, jag har slagit in paket och skrivit kort. Äldsta dottern och pojkvännen kom också hem ikväll. Vi är helt enkelt redo för att fira födelsedagar i morgon!