Slitvargar

Jag får lite ont i magen, när jag ser hur sonen sliter.

I en dryg veckas tid har han gått upp vid sex-halvsju med sin son och fixat morgonbestyr och frukost, sen har han åkt iväg och jobbat i lägenheten vid åtta och därifrån direkt till jobbet vid 10. När han slutat jobbet vid 19.30 har han åkt tillbaka till lägenheten och jobbat, för att komma hem och äta vid 22-22.30, duscha och så stupa i säng. I bästa fall får han sova hela natten, men barnbarnet är ofta lite orolig, vaknar och är i behov av tröst. 
Inte så roligt för blivande sonhustrun heller, som är stor och otymplig, har förvärkar och foglossning. Ser allt som behöver göras, men kan inte.  Bb-väskan är för övrigt färdigpackad!

Jag sa, när vi satt och fikade idag, att om 5 år kommer ni att se tillbaka på den här tiden och undra hur ni orkade!
Men hon svarade diplomatiskt att det inte alls är synd om dom, med tanke på all hjälp dom får, och det var ju gulligt sagt, men i alla fall!

Samtidigt tänker jag på min mamma. Hon sa ofta på äldre dagar till mig; -Barbro, jag förstår inte hur du orkar!
Själv hade hon slitit så många år av sitt liv.
När hon blev gravid med första barnet, min bror Kjell, ogift och ung bondflicka som måste hjälpa till på gården, hässja hö, laga mat, mjölka kor osv.
Som tvåbarnsmor i Stockholm i en liten tvåa, där de hyrde ut ena rummet för att ha råd att bo, och så satt mamma uppe på nätterna och sydde för att få en inkomst och för att få kläder till barnen.
Eller i Bergsjö, Hälsingland, när pappa fick polio och mamma blev ensam med tre små barn i ett gammalt dragigt hus utan varmvatten och med torrklosett på gården och ingen ekonomisk hjälp, fast en inkomst försvunnit.
Och så sent som på 60-talet när jag var född och vi bodde mitt i stan, utan tvättmaskin, så hon tvättade det mesta för hand i badkaret.

Det var förvisso andra tider, men inte känns dom så avlägsna.
Och inte finns det någon mening med att fundera vem som haft det eller har det värst.

Jag kommer nog ändå att fortsätta ha lite ont i magen, och hålla mina tummar hårt, för att alla inblandade ska klara av alla strapatser, med hälsan och humöret i behåll!!