Det är nu nästan precis fyra år sedan min mamma dog. Och idag önskar jag så att jag hade kunnat ringa henne och fråga var min dopklänning är. Den som hon sydde 1958, i tunn, vit bomullsbatist, med rosa foder. 1984 sydde hon ett blått foder till den, för då var det min förstföddes tur att döpas. Sen har alla mina fyra barn haft den, och nu var det dags för mitt barnbarn att få ha den. Min mamma hade absolut vetat var den är. Själv ägnade jag sena eftermiddagen åt att leta igenom vinden och fyra garderober. Jag var så tvärsäker på att den låg i barnens gamla babykorg tillsammans med sängkläderna, men nehej.
På hundpromenaden ikväll -en rejäl på två timmar- började jag fundera på om jag inte lånade ut den för några år sedan, men jag kan inte komma på till vem.
Om det inte sker ett under, så att den plötsligt kommer fram, så har jag börjat fundera på att jag skulle sy en ny dopklänning. Den kanske kan komma till användning för nya generationers barn. Men det hade också varit väldigt fint att låta min egen dopklänning och sonens dopklänning bäras i tredje generation.
Här är jag, buren av min syster, mina stolta bröder står bredvid.
Här är våran Johan i samma klänning, buren av min syster, stolta föräldrar och storebror står bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar