Världen är en sorge-ö, bäst man lever ska man dö.....

.....den strofen dök upp i mitt huvud under kvällspromenaden. Jag gick till kyrkogården för att se över blomsterplanteringarna och tända ljus för lilla svärmor, som idag skulle fyllt 97 år, om hon levat.

 Jag blev också varse det här med ålder och död på förmiddagen idag, när jag var hos min personliga bankrådgivare för att göra upp en plan för min pension. 

Att bestämma hur länge man ska ta ut sina pengar, det är ju inte så lätt, eftersom man inte vet hur länge man kommer att leva. Jag var inne på 10 år, men min bankrådgivare övertalade mig att sprida ut det på 15 år. 

Om jag lever då så har jag fyllt 79 år. Min svärmor blev 73. Men jag har verkligen inte tid att dö om 9 år..... Den som lever får se, helt enkelt.

Att leva i detta nu är lätt och behagligt. Det blommar, det kvittrar och det doftar av liv och lust och fägring! Så det är väl så man får tänka helt enkelt. Nu är nu! Dagen idag den är min! Och allt blir som det blir.

Och natten som kommer är också min. Godnatt!

ps. Strofen i rubriken kommer från en vaggvisa som Bellman skrev till sin tredje son, bara några veckor efter att son nr 2 dött.