Känslokall.....

 Jag är en ganska så blödig person som har lätt till att bli rörd och gråta. Över allt möjligt! T ex så har skolavslutningar alltid varit min ömma tå. 

Men i morse när jag vaknade så låg jag och tänkte att just den biten är SÅ över nu. 

Nu var det visserligen bara dagen före skolavslutningen idag, men eftersom jag är mentor för en årskurs nia, så är den här dagen minst lika känslosam. Vi har en avslutningslunch med tal och uppträdanden. Man sitter och äter tillsammans med sin klass och sen uppträder vi lärare för eleverna och som avslutning sjunger vi en sång om deras högstadietid. Efter det uppträdandet så får ingen applådera, alla ska bara resa sig upp och gå tysta ut. När dom kommer ut på skolgården så får dom börja prata.

Alltså det  var så många som grät när dom gick ut från matsalen. Några vinkade lite generat mot oss, flera såg sammanbitna ut, någon hade svårt att hålla sig för skratt, men så många grät!

När jag det var röjt och avdukat skulle jag hjälpa musikläraren att bära tillbaka pianot till musiksalen. Då kom flera elever och bad mig låsa upp vårt hemklassrum för dom hade grejer där som skulle med hem. När jag då sa till en tjej att; Men Elsa, nu får du väl sluta gråta, det är en dag i morgon också. Då hulkade hon; HUR KAN DU VARA SÅ KÄNSLOKALL??? 

Nu har jag precis kommit hem från en cykeltur där jag jobbat med mitt avskedstal till klassen. Vi ska i morgon förmiddag tåga med fana och musik till matsalen där det är uppträdande och sedan ska vi fika tillsammans i respektive hemklassrum (jag har stått och bakat kladdkakor på löpande band i eftermiddag). Och så innan betygsutdelning tänker jag hålla mitt tal. Mitt allra sista tal. Vi får se om jag fortfarande kan kallas känslokall efter det.....