Maken har meddelat sina patienter att han slutar jobba i januari. Det har väckt upp reaktioner!
Jag har svårt att förstå att man kan bli så nära sin tandläkare, men samtidigt så vet jag ju hur otroligt personlig och hur genuint duktig i yrket min käre make är. Har alltid känt mig trygg med honom, ända sedan han gick på tandläkarhögskolan. Och han har jobbat länge, sedan 1981, och en del patienter har följt honom sedan dess. Han har patienter utomlands och i andra delar av Sverige, som vägrar byta tandläkare, utan hellre reser, för att få komma till honom.
Nu kommer han hem varje dag med choklad, blommor, böcker och andra presenter, med presentkort och med champagne! Han får handskrivna kort och brev där patienter berättar hur mycket han betytt. Folk gråter och undrar hur det ska gå för dom. Han blir rörd och gråter ibland själv. Det är jobbigt och jag vet att han ibland vacklar över om han gör rätt, men någon gång måste han ju sluta jobba.
I mitt stilla sinne tänker jag; Kan jag verkligen ersätta hans patienter i uppskattning över att han finns? Kommer han att kunna nöja sig med att bara vara hemma hos mig?
I mitt stilla sinne tänker jag att mina elever inte kommer att göra detsamma för mig. Jag är nog betydligt enklare att ersätta.......
Men så har jag dom bara i 3 år också. En del patienter har maken haft i 40 år!
I mitt stilla sinne tänker jag att det blir bra. En ny tid kommer.
Och jag är alltid redo för ett glas champagne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar