Jag ser ner på mina bara ben, och det är en sorglig syn! Likt Missisippis flod-delta slingrar sig de blå ådrorna i krökar och snirklar. Som utbuktningar och svängar hit och dit. Blått mot vitt och så en hel del röda bristningar däremellan.
Det är ju så att jag ogärna går i korta kjolar eller klänningar, hellre långbyxor för att skyla mina "defekter".
Men jag hade shorts när jag gick ut i trädgården och ryckte upp rabarber, vilka jag sen kokade till marmelad, tillsammans med ingefära och citron.
Sen satt jag ute i solen och försökte få lite solbränna på "mina kartor", för med brunare nyans, så bleknar det blåa ådernätet bort, i alla fall en liten smula. Och med lite färg på tånaglarna så kan jag rikta fokus på dom istället för på benen.
Visst vet jag att det bara är att acceptera. Huvudsaken är att jag kan använda mina ben. Och egentligen bryr jag mig inte alls om vad andra tycker. Dom flesta tänker säkert inte ens på det. Eller hur, visst är det så?!!?.....
Så sen tog jag mina "kartor" på en långpromenad, iklädd kort sommarklänning! (via kyrkogården för att rensa svärföräldrarnas grav, svärmor skulle fyllt 96 år idag)!
Söndagsmiddagen intogs i Norby, i den lummiga trädgården på Tallbacksvägen i son med familjs tillfälliga hus. Det blev inte sent, eftersom det är måndag imorgon.
Nu säger jag godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar