Ovanstående textrad är lösryckt ur den sång som vi lärare sjunger för de niondeklassare som slutar på Eriksbergsskolan. Sedan 30 år tillbaka! Den som skrev texten har jobbat 35 år på skolan och har nu gjort sitt sista läsår. Nästa år har jag tänkt att sluta.
Det är högtidligt med våra avslutningsluncher tillsammans med niondeklassarna. Normala år sitter vi tillsammans med eleverna, men de två "coronaår" som varit, så har vi lärare suttit vid ett "honnörs-bord", på rad. Det är allsång, tal och uppträdanden. I år hölls det tal, och jag blev omnämnd som den lärare som man blev på gott humör av när man hade. Det var ju väldigt smickrande och snällt!
För övrigt har de två senaste dagarna varit ganska röriga och utmattande. När betygen är satta och lektionerna ersatta av "fria" styrda aktiviteter, så blir eleverna som ombytta. Idag har jag stått vid brännbollsplanen och räknat poäng och vid en stafett-bana och räknat varv i den "Irländska julaftonen" Samtidigt behövde jag ha kontakt med symaskinsreparatören som var på plats i våra salar bara idag, handla till morgondagens av-slutning, skriva under betyg och posta, sjunga i lärar-kören två gånger och vara behjälplig med kollegors pyssel.
Men vid halvsex, så gav vi upp och cyklade ner till 7 Flaskor. Dom hade fått nya mosaik-bord och vi satt utomhus i den sköna junikvällen. Det blev även lite fast föda i form av färsk, Gotländsk sparris med kallrökt lax, pepparrot och rom.
Sommarkvällen var ljum och vacker. Vi skildes åt vid 21.30 och jag cyklade hem till Flogsta, där denna magiska himmel mötte mig. Dottern bryggde te, och nu sitter vi i soffan och kurar skymning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar