Här är min vy som jag möter varje morgon när jag kliver upp och tittar ut genom sovrumsfönstret. Det var faktiskt en av anledningarna till att vi köpte radhuset för 25 år sedan. Den fria utsikten med skogsdungen och alla träd. Lite, lite en känsla av att bo på landet.
Extra vackert är det nu med alla färger, som lyser starkt även om det är dimma och höstgrått väder.
Dimma och grått är det fortfarande i min kropp och kanske framförallt i huvudet. Jag tillbringar fortfarande den största delen av dagarna i vågrätt läge. Ringde till jobbet och sjukskrev mig igår.
Har plöjt igenom två säsonger av den tyska serien Weissensee på Svt Play, som min syster rekommenderade. Sitter och stickar eller virkar korta stunder. Sover. Läser.
Och så har jag bokat tid för att ta ett Covid-19-test. Tänkte för egen del att det kvittar vad det är jag fått, men maken menar på att det har betydelse för när jag får gå tillbaka till jobbet.
Försökte få skoladministratören att ställa in mina lektioner, men hon fick inte göra det för chefen, och lyckades få tag på en vikarie. Jag bad vikarien ringa mig. Det är nämligen inte helt lätt att rycka in som vikarie i slöjd. Du kan liksom inte säga till eleverna att slå upp sidan 72 i boken, läsa ett kapitel och göra övningsuppgifterna. Och det räcker inte med att "tycka att det är trevligt att handarbeta", du måste kunna lära ut. Dessutom ligger materialet utspritt på många olika ställen så det är inte lätt att hitta, eller att veta vilket material du får använda, och vilket du inte får använda.
Hon ringde samtidigt som lektionen började. Jag bad henne gå in i mitt arbetsrum och förklarade var det låg. -Jag står här nu, sa hon, men samtidigt hörde jag massor av elever tala i bakgrunden, så jag frågade: -Är du i ett litet rum med många bokhyllor och pärmar. Finns det en kopiator där? -En vad? Jag förstår inte. Så ropade hon till sig en elev så jag fick förklara. En halvtimme hade jag henne i telefonen. Först kom hon inte in i arbetsrummet, sen hittade hon inte vad jag försökte förklara att hon behövde. Tillslut hade jag ingen röst kvar så jag önskade henne lycka till och var tvungen att lägga på. Två gånger till under förmiddagen ringde två elever och frågade saker. Jag hade också frågat vikarien om hon kunde symaskinerna. Först verkade hon inte förstå vad jag sa, men sen sa hon glatt; -Ja, jag kan både sy och stryka. Men säker på svenska språket var hon inte Så jag känner en viss bävan för vad som kommer att möta mig när jag kommer tillbaka till jobbet.
Men, men i detta nu kan jag ändå inte göra något åt det. Får vackert stanna hemma tills vidare. Och hösten får jag njuta av genom sovrumsfönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar