Jag tänker på mig själv som en trygg och grundad människa. Hetsar inte upp mig över småsaker eller oroar mig i onödan. Har inget behov av att ha kontroll. Känner sällan stress utan tycker mig ha balans i tillvaron.
Men så händer det någon enstaka gång att jag plötsligt blir klarvaken på natten. Vargtimmarna. När jag ligger och vrider och vänder på mig för att försöka somna om, men tankarna härjar vilt i huvudet och bråkar med mig. Helt galna tankar om allt och alla. Oro och hemskheter turas om att ta störst plats. Alltså händelser som helt saknar grund. Tankar helt utan reson. Hjärtat slår i bröstet så jag tycker det hörs i sovrummet. Men maken snarkar tryggt bredvid, så han blir inte väckt vare sig av hjärtslagen eller mina otåliga försök att hitta rätt sovställning. Och det är ju bra att en av oss är utvilad när morgonalarmet går.
Idag var jag ledig, så det gjorde inte så mycket. Efter frukosten tog jag en långpromenad, behövde komma ut i naturen och fundera över nattens tokiga tankar. Varför dök dom upp just i natt?
Blev inte så mycket klokare, men betydligt lugnare. Tänker att det är så skönt att bo med gärden och åkrar precis runt knuten. Årstiderna blir så tydliga med bondens arbete. Plöja, harva, så, skörda, och så börjar det om igen. Det är något tryggt över det. Fast just idag var bondens arbete inte bara positivt. Traktorn på bilden körde ut rötslam för att gödsla, och den stanken är svår att uthärda.
Att oroa sig är dåligt använd tid. Tids nog får man ta bekymren när dom dyker upp. Och idag blev det ett väldigt tråkigt bekymmer som dök upp. Äldste son och sonhustrus hund skulle röntgas för sin haltning. Det visade sig vara en tumör som inte går att operera. Han är bara 7 år, borde kunnat få 7 år till. Men över sådant bestämmer vi inte. Liv och död går hand i hand. Och det enda vi kan göra är att bry oss om de som lever, och ta bekymren när dom dyker upp.
Logiskt är det. Jag vet ju det, och det är ju sådan jag är.
Jag grät över hunden Massimos öde, jag kramade honom nu ikväll och såg in i hans kloka hundögon. Jag tror han vet, det kändes så. Det är ledsamt och sorgligt. Och det är på riktigt.
Mina knasiga tankar under natten var på låtsas. I natt hoppas jag att det blir lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar