Frågor utan svar

Vad förstår man av döden när man är snart 5 och 2 år gammal? Snart 5-åringen visste ju att familjens hund Lagotto var död. Men hur förstår man att någon aldrig kommer åter? Lite tveksam var han till att hjälpa till och gräva hål till växterna som skulle planteras. Vi hade ju sagt att farfars pappa och mamma låg nere i jorden.

När slutar man leva i stunden så som man gör när man är just snart 5 och snart 2 år? När en stig i skogen är en djungel, en större sten är ett berg att bestiga och tallkottarna blir igelkottar som flyger i luften.

Att vara 62, 71 och 74 år och få bli kallade för "barnen Österlund från Uppsala" det är en ynnest. Vi överraskade faster och farbror i Nyköping med ett besök i går. Han fyller 90 år nu till veckan. Dom blev så glada och skulle prompt kramas. Ingen corona-rädsla där. Får jag vara sådär alert och pigg om 28 år?

Och hur länge kommer vi att ha möjlighet att åka till mitt barndomsparadis Sannerby? 

Få sitta vid köksbordet och äta middag och surra om ditt och datt med kusin Åke. Få vakna i rummet med snedtak och tapeterna med styvmorsvioler. Ta promenaden ner till Urens spegelblanka vatten och lyssna på tystnaden.

Så många frågor utan svar. 

Jag måste lära mig att leva ännu mer i nuet. Lite som barnbarnen. Och det som är mitt fokus nu, är kassen med äpplen jag plockade i morse. Meloner, heter sorten, från gamla träd planterade runt 1915. Nu ska det bli äppelmos. Och det är en lycka i sig!