Funderingar från soffhörnan

Söndagsfrid.

Fast maken far runt och är aktiv. 

Först skruvade han ner matbordet i trädgården, sen har han gjort rent grillen, spolat av utemöblerna och plockat ihop allt under tak på altanen. Sen bryggde han en termos kaffe och drog iväg ut i skogen för att leta svamp. Eller lingon. 

Torkade kantareller har vi kvar i mängd sen i fjol. Lingon har vi frysen full av.

Ekorren i honom är girig.

Själv sitter jag i soffan med en pläd runt benen. En rulle hushållspapper, en mugg vatten, nässpray och alvedon ligger på bordet.

Igår sov jag mest bort hela dagen. Idag har jag försökt halv-sitta. Virka lite. Bläddra i gamla album. Läsa lite.

Det är tungt att andas, huvudet värker, näsan rinner.

Jag ser på flickan på bilden. Hon som är 19 år och har hela livet framför sig. Önskar att jag kunnat säga åt henne att vara lite modigare. Lite tuffare. Lite självständigare. Hon skulle stått på egna ben lite tidigare. Vågat säga ifrån. Ryta lite mer. Istället för att ta till gråten. Inte alltid vilja vara alla till lags.

Så tänker jag, med ett huvud som kanske inte är helt klartänkt, den här söndagen från soffhörnan.

För om flickan på bilden varit annorlunda, vem skulle då tanten i soffhörnan vara?