Kan man i 60-årsåldern verkligen räkna med att kroppen ska fungera precis som när den var 20?! Troligen inte. Visst måste användandet sätta sina spår, precis som vid all förbrukning av olika tingestar. Det blir förslitningar. Allt blir mer eller mindre begagnat.
Man måste tänka; Det är inte hur man har det, utan hur man tar det!
Och så får man lära sig att leva med sina skavanker och vara glad och tacksam över det man kan göra och inte sörja över det man INTE kan göra.
Och ordet normal, existerar det ens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar