En timme senare gick jag ut med vovven. Magiskt vackert över fälten, när det vita så smått började lätta och landskapet kröp fram ur sitt gömställe. En timme senare, när vi kommit tillbaka hem, hade den så gott som helt och hållet försvunnit.
Efter sista lektionen, cyklade jag hem för att ta ut vovven igen. Tog då en promenad tillbaka till skolan, där jag stämt träff med trä- och metallslöjdsläraren. Vi satte oss och gick tillsammans igenom alla elever som ska betygsättas. Sambedömde och diskuterade arbetsinsatser. Vovven låg nedanför våra fötter.
Och faktum är, att när jag promenerade hem kl 19, så tyckte jag att "dimman i mitt huvud" också lättat en smula. Har nu en klarare bild över min betygsättning. Ska väl säkert överleva det här läsårs-slutet också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar