Idag hade jag tid att gå igenom, göra rent och olja alla salens 16 symaskiner. När jag satt där och höll på så kom tre upprörda flickor in och slog sig ner. Det var elever från min klass, som ska vara ute på prao denna vecka. Dom här flickorna hade på eget bevåg slutat sin prao igår för att dom var så arga och besvikna, bl a över hur dom blivit bemötta.
På arbetsbeskrivningen dom fått stod att dom skulle få göra väldigt varierade arbetsuppgifter, men i själva verket fick dom bara städa, diska och till viss del hjälpa till i köket. Det var fem praoelever och 5-6 anställda. Dom hade inte haft någon handledare utan alla hade sagt åt dom vad dom skulle göra och ibland beskrev dom arbetet på olika sätt, och blev irriterade över hur flickorna utfört sina uppgifter. Dom hade haft 30 minuters rast mitt på dagen, men inga andra raster. När dom jobbat i köket blev dom äcklade av att en annan i personalen tog rökpauser och sen direkt kom in och hanterade livsmedel utan att tvätta sig eller sätta på sig handskar. Men droppen hade varit i går eftermiddag när dom hört de anställda prata om flickorna. Att dom inte lärt sig deras namn, men benämnde en av dom som "den där svarta".
Så idag hade dom helt enkelt inte åkt tillbaka. En förälder hade försökt ringa till arbetsplatsen och förklarat, men inte fått något svar.
Vi pratade länge tillsammans. Om vad som är rätt och fel, om hur man bemöter andra, om att utnyttja arbetskraft, att ljuga och att prata nedvärderande. En flicka sa till sist; Min pappa frågade om jag nu förstod varför han tjatar på mig för att jag ska plugga och få bra betyg.
Dom här flickorna får nu gå tillbaka till skolan. Vi har 8-10 elever som inte fått någon prao-plats, utan som följer ett special-skolschema.
Trist när första mötet med arbetslivet slutar på det här sättet, men kanske har dom ändå med sig någonting därifrån.
Jag minns min första prao på tygavdelningen på Tempo-varuhuset. Jag blev väl omhändertagen av de äldre anställda som gav mig stort ansvar. Jag fick hjälpa kunder och mäta och klippa till tyg. Hur värdefullt det mötet var. Min andra prao gick jag med en textillärare på Gränbyskolan och tyckte det var så roligt.
Minns dom där mötena med "vuxenlivet utanför skolan" så tydligt. Jag hoppas och önskar att dom här flickorna ska glömma sitt möte och få uppleva betydligt bättre vuxenmöten att minnas i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar