Lugnet före stormen...

Har just avnjutit en flaska rött och en bit tacopaj tillsammans med maken. Tända ljus och soft gammal jazz i bakgrunden. Småprat om ditt och datt. Lugnt och fridfullt.

I alla fall en liten stund till!

Strax kommer två döttrar, två pojkvänner och två hundar att storma huset.
I morgon förmiddag kommer två barnbarn och vid 17-tiden ansluter två söner, deras fruar, ytterligare ett barnbarn och hund.
Det blir långfredagsmiddag tillsammans.
Sen blir det påskafton då det ska packas och fixas inför fjällresan.
Dagen efter blir det födelsedagsfirande på morgonen innan vi packar in oss i bilen och far norröver!

Och allt är bra!

Glad påsk!

Mitt i terminen

Så här veckan före påsklovet, berättar jag för mina elever att dom har hälften kvar av antal lektioner på terminen. Det gäller att försöka ha en plan för sitt arbete, så att man hinner med det som man tänkt. Inte självklart eller enkelt, men jag försöker lotsa dom så gott jag kan.

Vi lärare ska också, innan vi tar påsklov, göra en mitt-terminsbedömning.
Det innebär att vi måste fylla i en matris på vår pedagogiska plattform på nätet, där vi talar om vilka elever som för närvarande riskerar att inte nå upp till målen, och markera "insats krävs".
(Tidigare fick man säga betygsvarning). 
Vi ska också skriva vad läraren SKA göra, för att eleven ska nå upp till målet, och vad eleven KAN göra.
Om t ex en elev är trött, less och allmänt lat (vilket inte är helt ovanligt i tonåren) så får vi inte skriva att eleven "måste ta egna initiativ och försöka ha ett driv i sitt arbete".
Istället ska jag formulera vad jag som lärare ska hitta på för att få eleven att ta initiativ, sätta igång med sitt arbete och se till att få det färdigt.
Det är nämligen inte helt självklart att man faktiskt måste jobba för att åstadkomma resultat.

Just nu känner jag mig som "välkommen till floskel-fabriken!"

Imorgon är sista arbetsdagen för påsklovet, och jag måste verkligen själv se till att ha ett driv i mitt arbete så att jag hinner med allt jag måste......

Pratar med påskliljor

I morse visade termometern minus 14 grader!!
Jag var extremt trött, för jag satt uppe och stickade alldeles för länge i går kväll. Det var bl a därför jag inte orkade skriva här på bloggen och därför som jag alldeles glömde bort att ta in de stackars påskliljorna som jag planterat i en väggampel utanför ytterdörren..
Innan jag cyklade till jobbet stod jag där på trappan och pratade ömt och kärleksfullt till de stackars spirande knopparna som huttrade i kylan. - Förlåt att jag glömde bort er, nu har ni fått lida hela natten, orkar ni överleva och gå i blom så är det verkligen ett underverk.
Mannen som talade med hästar/ hundar har man ju hört om, så varför inte kvinnan som talade med påskliljor.....

Och lika tossigt som det låter, minst lika tossig var pjäsen som min syster och jag var och tittade på ikväll! Idlaflickorna av Kristina Lugn.
Och det var mitt förslag att vi skulle se den. Jag borde anat oråd när det nu var Kristina Lugn som skrivit manus. Jag har aldrig riktigt förstått mig på hennes alster. Men när jag läste om pjäsen så tyckte jag att den verkade intressant!

Bortsprungna mammor på vansinnesfärd
Två äldre kvinnor stöter på varandra under en semester vid Gardasjön i Italien. Deras förflutna visar sig vara besynnerligt likartade...
Barbro och Lillemor får syn på så väl varandra som på sig själva när de i sin dialog-eller inre monolog om man så vill-möter minnen, döden, barndom, föräldraskap och folkhemmets hemmafruideal.

Men den var bara konstig. Varken min syster eller jag fattade någonting!

Räckmackan, vinet och pratstunden innan föreställningen var i alla fall värd tiden!

Och kvällen var klar och kylig när jag cyklade hem, men jag hörde en ensam koltrast sjunga vid katolska kyrkan, och det var också värdefull tid!!

Ljus och fågelkvitter och livsglädje!

Så växlade vi om till sommartid och kvällen blev ljus ovanligt länge och fåglarna underhöll med sina kvitter-konserter.

Snön har smält och blivit till vatten som porlat i gränden idag. Vi satt ute och fikade med våfflor och kaffe mitt på dagen. För det var ju dessutom våffeldagen! Snödropparna har tittat fram i rabatten.

Vårkänslorna har spirat!

Eller tänker man så här: ??

Jag vet bara att jag känner livsglädjen spira genom varje cell i kroppen.
Och nu går vi in i passionsveckan!

Korkad, galen eller både och....??

Mannen i mitten på den ganska dåliga bilden ovan, tagen på datorn, från en direktsänd web-kamera i Årrenjarka, är svärsonen, äldsta dotterns pojkvän Nicklas som här avverkat 99 km på skidor, och nu tar sig an kommande 121 km.
Idag åker nämligen han med några kompisar och knappt 400 andra spänstiga typer Nordenskiölds-loppet. Världens längsta skidlopp på 22 mil. Från Purkijaur strax utanför Jokkmokk, via Kvikkjokk och tillbaka igen.
Loppet kördes första gången 1884, på  vetenskapsmannen och polarfararen Adolf Erik Nordenskiölds initiativ. Han ville bevisa att hans Svenska Grönlandsexpedition, ett år tidigare, faktiskt ägt rum, Då körde 18 män.
2016 var det en entusiastisk österrikare som skaffade sponsorer och tog upp tävlingen igen.
Och nu hakade alltså svärsonen och hans kamrater på!
Är dom korkade, galna eller både och??!!??

Har följt via webkameror hur det går, och just här vid Årrenjarka fick vi vinkningar från både skidåkaren och dottern (som naturligtvis är med och stöttar och hejar). Strax innan denna bild togs, fick jag t om se dom pussas farväl!

Så medan vi fortfarande låg och sov, när vi åt frukost, lunch och nu strax ska steka en bit oxfile och dricka rödvin. Medan jag har vädrat och bytt sängkläder, tvättat fyra maskiner. Medan jag var till miljöstationen, Himla och Blomsterlandet. Medan maken städade undan säsongens skridskoutrustning. Medan jag har yogat och badat. Och när vi senare åker på bio.

Ja då är han fortfarande ute i skidspåret!

Nicklas Melin nummer 304. Jag är imponerad!!

Vitt vin och räkor, sen är det kört!

Den här filmscenen hade vi roligt åt i slutet av 70-talet, (maken och jag) när vi dejtade som mest och ofta gick på "Maggans" på räkfrossa (ät så mycket räkor du vill för 99 kronor) och drack vitt vin.

Och visst "blev det kört" kan man säga, så här 43 år och fyra barn, och tre barnbarn senare!!

Vi tycker faktiskt väldigt mycket om räkor, bröd, majonäs och vitt vin. Och ikväll slog vi till på det igen.

Trevlig helg!

Tråkig städning

Torsdagsförmiddagar har blivit min veckostädningsdag, eftersom jag börjar jobba först klockan 11.30.
Tycker att det är rätt så trevligt att städa. Slänga ut mattor, filtar och kuddar. Springa runt med dammtrasa och dammsugare. Skura ur toaletter och tvättställ. Våt-torka golven. För att sen få pynta med nya dukar, rena handdukar och fräscha blommor. Det brukar ta ca 2 1/2 timmar och sen är allt fint och i ordning till helgen. Att komma hem från jobbet på torsdagkvällen och slå upp dörren till mitt nystädade hem är alltid fantastiskt.

Idag tog städningen längre tid och kändes inte lika lättsam eftersom jag fick upp ögonen på "undangömda, glömda" ställen.

Ventilkåporna vid ut- och insugsöppningar i olika rum. Där hade liksom "dammstalaktiter" börjat växa.
På alla innerdörrar och dörrfoder såg jag plötsligt svarta fingeravtryck under och ovanför själva handtagen.
Samma sak på trappräcket till övervåning och ner i källaren.
Väggen innanför ytterdörren hade skrapfläckar av något grå-smutsigt.
Listerna på garderobsdörrarna var belagda med damm.
Överskåpens undersida vid diskbänken i köket var totalt nerstänkta av diverse matrester.
Toalettsidan mot väggen hade som en heltäckningsmatta av dammpartiklar, i alla tre toaletter....
Alla strömbrytare var fläckiga av solkiga fingrar.
De små hålen i tvättställen som är till för att det inte ska bli översvämning var alldeles svart-slemmiga.

Så jag gick där och fejade nitiskt och tänkte på hur otacksamt tråkigt just den här städningen är. För ingen märker om det är gjort.
Däremot kan man såklart tycka det är äckligt om man märker att det INTE är gjort. En lite märklig ekvation.

Omedelsnart!

Jag har suttit med garn och strumpstickor och övat på flätuppläggning ikväll, tycker det är så fint, men svårt att få lagom hårt.
Så jag har repat upp och börjat om, repat upp och börjat om. Bara en gång till, jag måste få till det, har jag tänkt.
Med den påföljd att klockan blev alldeles för mycket.

Och jag som ska läsa ut min biblioteksbok ikväll, för morgon måste den lämnas tillbaka.
Jag kommer att läsa och tänka; Bara ett kapitel till. 
Med den påföljd att klockan blir alldeles för mycket.

Och nu fastnade jag här vid datorn och hamnade på spännande citat-bilder på Pinterest.
Jag tänkte; bara lite till.
Med den påföljd att klockan är alldeles för mycket.

Allt som skulle skett omedelbart blev omdelesnart!!

All By Myself

Det här är en underbar filmscen!

Riktigt så här eländig och desperat kände jag mig väl inte ikväll, men för första gången sedan före jul, var jag alldeles ensam hemma en kväll.
Dottern och vovven reste tillbaka till Borås vid lunchtid idag, och då försvann även pojkvännen som annars mer eller mindre bott hos oss. Även maken var borta på möte direkt efter jobbet till sent ikväll.
Själv kom jag hem efter gympan klockan sex.
Duschade, hällde upp ett glas vin och lagade en kycklingpasta. Åt framför Rapport.
Sedan rensade jag ut dotterns alla jackor, skor och kängor från hall-garderoben så där blev plötsligt massor av plats.
Jag plockade undan tandborstmugg, morgonrock och smink i badrummet och jag la beslag på två tröjor ur hennes garderob som jag brukar låna när hon inte är hemma! Hon har god smak, och vi har ganska så lika storlek, hon är lite spädare och lite längre, men mycket passar.
Hon verkade ganska nöjd med att vara tillbaka i Borås också. Pratade med henne när hon var på ICA och "bara handlade nyttig mat". Hon påstod att hon gått upp i vikt under sin praktikperiod, och när hon fick reda på att hon vägde ett kg mer än sin mamma så blev hon inte glad. Nu ska hon "köra hårt" säger hon.
Om bara 10 dagar är hon hemma igen, då ska vi tillbringa en fjällvecka ihop, och då blir det mycket god och inte bara nyttig mat!!

Påskharar

Påskharen uppstod i Tyskland på 1600-talet, och  lanserades starkt på 1850-talet av godis- och chokladtillverkare. Den kom till Sverige med tyska invandrare. Haren sägs vara en symbol för fruktsamhet, eftersom den har en förmåga att lätt fortplanta sig, och det liknar livets återkomst efter vintern.

Idag färdigställde jag mina små påskharar som jag haft stort nöje av att knåpa ihop!

Och ja, dom ska ges bort i present.

Om elva dagar!

Musik är en viktig del av livet!

Tro´t eller ej, men den här gick varm i början av tonåren....

Liksom Hepstars!

Min "våta dröm", hade honom på en plansch på kakelugnen i mitt flickrum!

För att inte tala om Ted, som jag skrev brev till, besökte på skivsigneringar och grät till!

Här var en till som stal mitt hjärta en gång i tiden....

Sen fastnade jag lite i progg-träsket

 Cat Stevens gick varm på skivspelaren den terminen jag pluggade i Östersund,

jag lyssnar fortfarande på honom med stor behållning! Father and son är en av mina favoritlåtar genom tiderna!

Och så dom här förstås! Träffade ju maken på ett dansställe som hette Waterloo, uppkallat efter låten som vann hela melodifestivalen!

Blev alltid lite retad för att jag gillade Östen med rösten!

Hade en "Gustav-Fröding-period" och älskade Fristorps tolkningar

En lååång period fanns (och finns fortfarande) Stevie Wonder i mitt hjärta

Fredags-middags-musik när maken och jag flyttade ihop!

The Wall. Flitigt spelad!

Liksom denna, Breakfast in America, gladmusik!!

Och när den här kom ut! Gåshud!

En kort period tyckte jag den här var så bra.

Den här var bra mycket längre, än i dag faktiskt!

Feststämningsmusik en period!

Ännu bättre feststämningsmusik, spelades flitigt!

Söndagsmiddagsmusik när flickorna var små.

Lugn och skön stämningsmusik, kan fortfarande spela den när jag yogar.

Den här är fortfarande fantastisk musik att ta ett glas vin och laga mat till.

Å en sån röst han har, semestermusik!

Och så den här som jag spelat mycket senaste månaderna, Vilken pipa hon har!

Detta var en kort summering av album jag minns, som betytt något.

Numera går spotify flitigt och jag gör spellistor.

Har glömt många artister;

Bo Kaspers, Nils Landgren, Pernilla Andersson, Viktoria Tolstoy, Benny Anderssons Orkester, Ed Sheeran, Sam Smith, Coldplay m fl

Musik är en viktig del av livet!!

Om radionostalgi, bandy och påskfjädrar

På lördagmorgnar sätter jag alltid på radion för att lyssna på "Ring så spelar vi", ett program som följt mig sedan barnsben. Röster från Hasse Tellemar, Thord Carlsson, Mona Krantz och nu, sedan drygt 20 år Lisa Syren. Hon är absolut bäst tycker jag, otroligt duktig på att prata med olika människor och låter så trevlig och glad hela tiden.
I morse vid frukosten utbrast yngsta dottern; -Jag har vuxit upp med den rösten, hon är nästan som en i familjen!
Fast ibland har dottern också undrat; -Varför lyssnar folk på sånt här?
Då har hennes mamma blivit lite upprörd!
-Därför att det är radiohistoria, därför att det är svenskare än svenskast och tradition. Det säger något om folksjälen!
Mina argument har haglat!
Jag älskar att höra de olika dialekterna från vårt avlånga land. Höra folk berätta om vädret, om utsikten från där dom bor, om vad dom ska göra under dagen. Det är något tryggt och invant som känns bra.
Som känns lördag, ledighet, helg.
Amen!!

I övrigt är det mest bandyfinalen som satt sin prägel på denna dag!
Tog mig ner på stan för att köpa skärmplast och fodral till min nya mobiltelefon. Stan var pyntad med orange vimplar överallt och horder av män drog fram med halsdukar i olika kulörer och en doft av öl efter sig. Solen sken ikapp med humöret och det var en strålande dag att visa upp vår stad. Inte för att jag bryr mig så mycket om bandy, men det är trevligt att finalen är tillbaka på Studenternas!!

Maken kom hem från mötet i Stockholm och beskådade matchen från tv-soffan. Han hade nog gärna sett den från läktaren på Studan, men hade inte skaffat några biljetter.
Själv gick jag på yoga!

Och snipp, snapp, snut, snart är lördagen slut!

Undrar om jag ska ha dåligt samvete för att jag satt påskfjädrar i mitt björkris? Fast jag har i alla fall återanvänt fjädrarna säkert 4-5 år......

För mycket av det goda.....?

Förra fredagen blev jag helt euforisk efter träningen. Mitt första pass efter sjukdomsperioden.
Sedan dess har jag tränat varje dag. Idag tänkte jag "dubbla lyckodosen", genom att gå två pass efter varandra.
Frågan är om det var så smart......
Mina knän värker av överansträngning, jag kunde inte komma ner så långt som jag ville i knäböj eller i utfall. Nu får jag t om tänka mig för innan jag reser mig från middagsbordet...
Ja, ja - så är det när man tar i mer än man borde och man är tant, snart 60!

Men jag är nöjd att det är fredag!
Att jag fick krypa ner i badet med ett glas vin, min bok och en ansiktsmask. Att få laga go-mat och sitta länge vid matbordet. Jag är så nöjd!

Inte behöver jag finmiddag på Berns salonger och övernattning på hotell.
Det är vad maken fördriver tiden med ikväll.

Och jag vill dela den här bilden. Jag som älskar trädkronor!

Lite vårkänslor

När jag var på väg hem från jobbet kl 16.30 skulle jag först hämta min jacka i mitt arbetsrum. Då passerar jag ett annat klassrum. Fick se att det lyste där och gick mot strömbrytaren för att släcka, när jag upptäckte att det var solen som lös in genom fönstren!!

Så även om det är många minusgrader ute och gott om snö kvar, så börjar vårkänslorna spritta i kroppen. T om att yngsta dottern och jag satt ute i solen på verandan och åt varsin apelsin när jag kom från ett spinningpass i förmiddags! Visserligen på fårfällar och med ytterkläder, men solen värmde gott i ansiktet och dottern hann få fräknar över näsa och kinder!  Själv blev jag bara röd, och håller tummarna för att jag inte får soleksem.....

Kvällen har ägnats åt kakbak och att lära mig min nya mobiltelefon som jag hämtade ut på posten idag. Det senare kommer att ta ett tag av både min frustration och tid! Men jag behövde verkligen en ny då den gamla är helt sprucken, släpper in fukt och tar suddiga grovkorniga bilder. Kakorna ska med till jobbet imorgon, det är mitt arbetslag som har "köksveckan".

Nu går jag och lägger mig och drömmer om fler vårtecken!

Trist upplevelse

Idag hade jag tid att gå igenom, göra rent och olja alla salens 16 symaskiner. När jag satt där och höll på så kom tre upprörda flickor in och slog sig ner. Det var elever från min klass, som ska vara ute på prao denna vecka. Dom här flickorna hade på eget bevåg slutat sin prao igår för att dom var så arga och besvikna, bl a över hur dom blivit bemötta.
På arbetsbeskrivningen dom fått stod att dom skulle få göra väldigt varierade arbetsuppgifter, men i själva verket fick dom bara städa, diska och till viss del hjälpa till i köket. Det var fem praoelever och 5-6 anställda. Dom hade inte haft någon handledare utan alla hade sagt åt dom vad dom skulle göra och ibland beskrev dom arbetet på olika sätt, och blev irriterade över hur flickorna utfört sina uppgifter. Dom hade haft 30 minuters rast mitt på dagen, men inga andra raster. När dom jobbat i köket blev dom äcklade av att en annan i personalen tog rökpauser och sen direkt kom in och hanterade livsmedel utan att tvätta sig eller sätta på sig handskar. Men droppen hade varit i går eftermiddag när dom hört de anställda prata om flickorna. Att dom inte lärt sig deras namn, men benämnde en av dom som "den där svarta".
Så idag hade dom helt enkelt inte åkt tillbaka. En förälder hade försökt ringa till arbetsplatsen och förklarat, men inte fått något svar.

Vi pratade länge tillsammans. Om vad som är rätt och fel, om hur man bemöter andra, om att utnyttja arbetskraft, att ljuga och att prata nedvärderande.  En flicka sa till sist; Min pappa frågade om jag nu förstod varför han tjatar på mig för att jag ska plugga och få bra betyg.
Dom här flickorna får nu gå tillbaka till skolan. Vi har 8-10 elever som inte fått någon prao-plats, utan som följer ett special-skolschema.

Trist när första mötet med arbetslivet slutar på det här sättet, men kanske har dom ändå med sig någonting därifrån.

Jag minns min första prao på tygavdelningen på Tempo-varuhuset. Jag blev väl omhändertagen av de äldre anställda som gav mig stort ansvar. Jag fick hjälpa kunder och  mäta och klippa till tyg. Hur värdefullt det mötet var. Min andra prao gick jag med en textillärare på Gränbyskolan och tyckte det var så roligt.

Minns dom där mötena med "vuxenlivet utanför skolan" så tydligt. Jag hoppas och önskar att dom här flickorna ska glömma sitt möte och få uppleva betydligt bättre vuxenmöten att minnas i framtiden.

Vakna med attityd!

Den här kunde man behövt läsa en snöslaskig, grå mars-morgon, som började med att jag fick vikariera i spanska. Jag som inte kan ett enda ord.... Tack och lov var eleverna självständiga och flitiga och arbetet väl förberett.
Sen skulle jag fylla i matriser om självskattning på hur jag arbetar. Grundnivå, Bra, Mycket Bra eller Excellent. Klickade man i de två högsta; mycket bra eller excellent, skulle man skriva en utförlig motivering. Allt inför kommande medarbetarsamtal.

Förresten har jag hittat mina biceps som jag trodde försvunnit igår! Dom sitter där dom satt förut. Det kände jag tack vare träningsvärken från helvetet......

Imorgon vaknar jag med attityd!

Hallå; var tog ni vägen?

Det är mina biceps jag ropar på, för dom har alldeles försvunnit.
Upptäckte det på skivstångspasset i kväll.
Axlarna har jag alltid varit svag i, men mina triceps och biceps har faktiskt varit riktigt starka.
VARIT!
Nu är dom definitivt inte starka längre. Dom nästan skrek av smärta och utmattning efter 16 gånger 3 repetitioner, och då hade jag ändå bara 10 kg vikt.

När jag sen kom hem och skulle hälla av vattnet från potatisen, så orkade jag knappt lyfta kastrullen.

Men jag får tänka som lilla musen på bilden. Det är bara att ligga i och komma igen.

Imorgon tar vi det lite lugnare med yogaträning!

Allting har en ände, utom korven som har två

Idag har jag och min syster besökt Korvfestivalen i Nacka Strand.

Det var en intressant upplevelse!

I tre timmar gick vi runt och åt korv från olika tillverkare. Vi lyssnade på föredrag, var med på tävlingar och handlade hem.

Ranunklarna i fönstret välkomnade vårligt!

De gamla fabrikslokalerna (här tillverkades automobiler) var smakfullt rustade och inredda.

Och smakupplevelserna var spännande.  Här Öster Malma i Södermanland, en ljuvlig färsk Salsiccia.

Krubberiet, som för närvarande äger två korvkiosker i Stockholm bjöd på god korv med en ljuvlig cole slaw med lingon i.

Och chorizon från Västergötland, en riktig goding!

Med flera företag med mycket gott! Efter två varv i lokalerna kände man sig dock ganska så nöjd.

Och till middag ikväll blev det inte korv! 

Nu stundar en ny arbetsvecka. Det som känns skönt, är att jag inte behöver stressa hem för att gå ut med hund. Dottern avslutade sin praktikperiod i fredags och är nu hemma en dryg vecka för att sammanställa sitt skrivarbete. Alltså kan hon gå ut med lilla vovven själv. Dessutom är det prao-vecka för årskurs 8, så några lektioner kommer att bli inställda. Jag skulle verkligen behöva röja upp i klassrummet, så kanske kan det bli tid över för det.

Men först tar jag min korvfyllda mage och kryper till kojs.

Godnatt!

När gråten följer med ut i vinterkvällen

- Det var kul att gå på bio, utbrast maken när vi kom innanför dörren efter att ha cyklat hem från Filmstaden, där vi varit och sett filmen Ted nu ikväll.
Jag svalde två gånger innan jag ynkade fram ett svar; - Kul...., jag vet inte om det är rätt ord, jag kan inte bli av med gråten.
Ibland blir jag bara så berörd att det kryper in i under skinnet och parkerar där. Mina tårar rann medan vi drog cyklarna uppför Carolinabacken, och jag fick svälja och svälja för att inte snyfta högt.
Detta livsöde, så fruktansvärt sorgligt, och så denna musik som är så fantastisk mitt i all sorg.

När dottern messade och frågade om filmen var bra svarade jag; Kan inte sluta gråta så Jaaa!!
Antar att det är en bra recension!

Nu ska vi ta det lite lättsammare, jag steker köttfärsbiffar och rostar potatis, rödvinsboxen står framför teven, där maken redan bänkat sig framför melodifestival-finalen.
Tror att jag behöver förflytta mig tillbaka till nuet, så att inte sorgstämningen förstör lördagkvällen.

Lördagen har för övrigt varit förträfflig, med en riktigt skön skidtur på förmiddagen. Gott om snö och fina spår, och yngsta dottern kämpade på med sina nya skidor. Säkert 15 år sedan hon åkte längd.

Trevlig fortsättning på lördagkvällen!

Endorfin-kickad!!

Hur underbart endorfin-kickad jag kände mig efter träningspasset idag!!

Jag cyklade från jobbet direkt till ett gympa-pass på Friskis&Svettis i eftermiddag. 

Inte varit på ett sådant sedan i mitten av januari, och jag blev liksom knockad av välbefinnande! Skuttade runt med ett fånigt leende på läpparna och efteråt cyklade jag hemåt fullständigt fylld av endorfiner! 

Så underbart att känna sig frisk och kunna ta ut sig så svetten rann!

Belönade mig med ett bad, en peeling, ansiktsmask, ett glas vin och så en god bok!

Sen blev det grillade kycklingspett med halloumi-sallad och mera vin.

Fredagskänsla och "energintillbaka-känsla" i en underbar kombination!!

Helgen kunde inte börjat bättre!!

Take care of yourself!

Man borde väl varit solidarisk mot sina medsystrar och engagerat sig i någon av alla de aktiviteter som erbjöds idag för att det är internationella kvinnodagen.
Det var föreläsningar, konstvisningar, feministiska stadsvandringar och demonstrationer, fackeltåg för kroppspositivism, violinkonsert och kurs i självförsvar.

Kroppspositivism! Vad är det för ett ord?! På Wikipedia står att det är en bred rörelse som hävdar människors rätt till sin kropp och uppmuntrar individens uppfattning att vara nöjd med sin kropp som den är.
Är det så det kallas, det som Stina Wolter lägger ut på instagram tro!?

Men jag kom hem lite sent, eftersom jag hade terminens sista utvecklingssamtal. Hemma väntade lilla vovven på en promenad och sen skulle jag vika tvätt, laga mat och äta, väva och avsluta kvällen med te.


Och så är det det mycket man kanske borde. Mest av allt borde jag i detta nu se till att gå i säng och sova!

Rastlös vår-klåda

Lilla vovven har verkat lite rastlös i eftermiddag. Hon vill ut i trädgården och där strosar hon runt både länge och väl. När hon kommer in så går hon runt och gnäller och verkar inte veta vad hon vill.

Lite så börjar jag känna mig. Som en slags vår-klåda.
Mars räknas som en vårmånad, även om det verkligen är full vinter ute med både snö och kyla, men ljuset och fågelkvittret minner om att våren är på gång.
Och då kan man verkligen bli lite rastlös. En längtan efter något mer!

I mitt fall tror jag att jag vet vad det där "mer" innebär!
Jag behöver börja komma igång med träningen!!

Blev smårisig  i mitten av januari och sen kom influensan och så energilösheten efter den, så mitt träningskort har verkligen inte blivit mycket nyttjat denna termin.  Men nu börjar jag nästan känna mig som vanligt igen. T ex så har min aptit kommit tillbaka med full kraft. Rastlöshet i kombination med aptit är inte så bra, eftersom jag hela tiden stoppar saker i munnen. Precis som att vår-klådan skulle gå att äta sig fri ifrån.

Nej imorgon är det jag som sätter igång! Här ska läggas upp en ny träningsplan!

Men bäst att sova först!

Hur blev det så här?

Mitt pass går ut om en månad. Om två månader ska jag göra en utlandsresa. I går gick dottern ut för att boka tid till både henne och mig, vi tänkte någon gång under nästa vecka!
Den första tid som fanns var den 3 maj......

I morse ringde jag till polisen och frågade hur jag skulle göra.
Kvinnan jag fick tala med verkade inte vara på sitt allra bästa humör! Hon svarade otrevligt och kortfattat. Kontentan var i princip att jag fick skylla mig själv, borde haft framförhållning (vilket jag tyckte att två månader var....) att jag kunde kolla någon annan ort eller att jag fick gå in och kolla efter eventuell återbudstid. Någon lista att sätta upp sig på finns inte, dropin-systemet som fanns tidigare är helt borta. Då fick man visserligen sitta och vänta i flera timmar, men man fick i alla fall sitt pass.
Jag kollade Bålsta och Enköping. Lika lång väntetid där. Att gå ut och bevaka restplatser kräver att man går ut flera gånger om dagen, och det är inte bara att kika efter tid utan man måste skriva i svar på olika frågor innan man kan kolla bokningen och skrolla runt lite. Inte direkt användarvänligt.
Nu ikväll har jag bokat tid i Västerås. Där fanns en tid den 16 april.

Är det klokt? Bor i Sveriges fjärde största stad, men måste åka till Västerås för att få ett pass i tid!

Hur blev det så här??!!

Betydligt trevligare var paketet jag fick på posten. En gammal god vän som skickat en fin vävbok till mig, och så berättade han att han var så glad över sina te-huvor som jag gjort. Han och dåvarande frun fick en tovad te-huva i slutet av 80-talet. Sen skildes dom och hon tog med te-huvan, så jag gjorde en ny åt honom. Nu berättade han att den f d frun dog i fjol och nu efter bodelningen hade han fått den första te-huvan tillbaka. Och nu hade hans bägge döttrar bett att få överta dom. Det är ju alltid roligt när något man gör uppskattas. Den första har jag ingen bild på, men den andra, i maskinbroderi, var jag ganska nöjd med och tänkte på att fotografera:

Och nu blir det faktiskt te och semlor till kvällsfika här!

Mitt tjat grundar sig på oro!

Ikväll ställde jag mig och bakade tunnbröd och lyssnade på Ted Gärdestads-låtar. Och eftersom det tar ett tag och knåda, kavla, krusa och grädda, så hann jag med en stor del av hans repertoar!  Vilken skatt-dessa melodier och dessa texter. Och nu är båda bröderna borta. Men deras musik kommer alltid att leva. Till helgen måste jag komma iväg och se filmen!!

Idag är det dock bara måndag. Blev övertid på jobbet, pga elevhälsomöte, men eftersom maken var hemma och sjuk, kunde han släppa ut vovven i trädgården.  De dagar han varit hemma pga sjukdom är lätträknade, han går iväg även om han inte känner sig bra, men nu är det feber och riktigt otäck hosta. Jag vill att han ska gå till doktorn och kolla så att det inte är lunginflammation, men där är vi av olika åsikt. Är det något vi kan bli osams om, så är det hans hälsa! Han säger till andra att det är viktigt att lyssna på sin kropp, men själv ignorerar han sin egen. Jag blir arg och ledsen över detta, men jag vet ju att han bara blir irriterad när jag påpekar det, och så blir jag sur över hans envishet. Ibland har jag undrat varför han betalar dyra pengar för privat sjukförsäkring när han ändå aldrig utnyttjar den...
Han har i alla fall sjukskrivit sig även imorgon. OCH han äter både alvedon och hostmedicin. Så lite framsteg gör han faktiskt. 
Mitt tjat grundar sig ju faktiskt på oro!!

(Miljö)-Ombyte förnöjer!

Så fick jag komma ner till "mitt" Sannerby i det vackra Södermanland, och andas! Det är något med den här miljön som gör det så lätt och självklart! 

Och lördagkvällen vid köksbordet med långkok på dovhjort, gott rödvin och trevligt sällskap gick inte heller av för hackor!

I morse, efter nybakade scones framför Vasaloppsstarten, packade vi ihop och bilade vidare mot Nyköping.

Nyköpingåns vatten strömmade friskt genom staden när vi öppnade dörren till Galleri Sjöhästen och beskådade Charlotte Addes vackra bronsskulpturer.

Det hade blivit mycket sålt i går på vernissaget, så det blev bara gratis-titta idag. Men visst väcktes "ha-begäret" i mig. Bl a var jag väldigt nära att slå till på en trägren med svällande knoppar, utskuret ur järn och på mitten av grenen satt en ljuvlig liten fågel i brons. En riktig "vår-installation".

Efter utställningen åt vi lunch och sen promenerade vi bort till Folkungavägen 17, dit vår faster Margareta och farbror Rune flyttat. Dom bjöd på eftermiddagskaffe och många minnen och berättelser från förr. Och eftersom Rune är nästan skrämmande lik vår pappa Arne, så känns släktskapet så nära och kärleksfullt. Vi pratade minnen som fick mina ögon att tåras, liksom minnen som bjöd på gapskratt. Stunden var angenäm och trevlig!

Nu är jag tillbaka i Uppsala. Maken har legat febersjuk hela helgen, t om så att han blir hemma från jobbet i morgon. Dottern går in på sin sista praktikvecka. 

Det är vardag, men miljöombytet gjorde gott!